Att börja i helt fel ända (och älska det)

I mitt Charles de Lint-marathon har jag försökt att inte bara recensera böckerna som separata enheter, utan också pratat om hur de hänger ihop och tipsat om läsordning och vilka böcker som är bra ingångar till Newford-universumet.

Vilken var då min egen första kontakt med Jilly, Geordie, Joeseph Crazy Dog, the cousins och the fairy? Widdershins. Den på papperet absolut sämsta boken att börja med.

Det är en direkt uppföljare (den enda de Lint skrivit så vitt jag vet) till The Onion Girl och delvis också till Spirit in the Wires. Den har med i princip alla de Lints återkommande karaktärer, vissa bara i något enstaka kapitel. Den har två stora komplicerade intriger som löper parallellt med varandra och egentligen inte har med varandra att göra, precis som Someplace to be Flying, en av de böcker jag rekommenderat läsare att inte börja med, och Forests of the Heart. Den avslöjar flera hemligheter som antytts i ett decennium eller mer av tidigare böcker.

Den borde verkligen inte fungera som introduktion till en helt ny värld.

Jag antar att det visar hur lite jag vet. För jag slukade Widdershins och gav mig genast ut och letade efter mer. Jag älskade Jilly, Joe, Honey och kanske framför allt Christiana som är den mesta bästa kick ass heroine jag vet, från första stund, och brydde mig lika mycket om kampen för Jillys förlorade barndom som kampen för att stoppa ett krig som skulle kunna utrota alla feer och människor från Nordamerika.

Så bra är de Lint när han är som bäst.

Jag visste det förstås inte då, men vi har också ett gäng nya karaktärer i den här boken, och historien börjar hos två av dem. Lizzie är fiolspelare i ett band som spelar keltisk musik, och när hennes bil går sönder mitt i natten vid en vägkorsning på landet utanför Newford hamnar hon mitt i en konflikt mellan de ”nyinvandrade” europeiska feerna och Amerikas infödda manitou, djurfolket som funnits här sedan tidernas begynnelse och som fortfarande regerar ohotat i alla delar av kontinenten där människan inte byggt städer och vägar. På det sättet är Widdershins en uppföljare även till Forests of the Heart, som också har den konflikten som sitt huvudtema.

Vi har tidigare främst fått träffa canid och corbea av djurfolket, dvs hunddjur och svartfåglar. Även om det är gott om sådana också här är det cerva- (rådjur, buffel, älg) och lax-klanerna som tar plats i historiens mitt. Den andra av de två nya huvudpersonerna är en corbae vid namn Gray som pickade ut ögonen från en mäktig kusin från laxklanen som såg ut att vara död, men som vaknade och har ägnat sitt liv sedan dess till att göra Grays liv till ett helvete, och som av någon anledning allierar sig med en grupp riktigt otrevliga feer som jagar cervea.

Widdershins har allt man kan önska av urban fantasy och av Charles de Lint, och överträffas enligt min ringa mening enbart av The Onion Girl bland hans Newfordböcker. Jag skulle trots allt rekommendera att inte börja med den, men som vi redan konstaterat så har jag brutit mitt eget råd, så jag tänker verkligen inte försöka stoppa den som vill göra som jag gör, snarare än som jag säger.

”Things are going to become much, much worse”

Man skulle kunna säga att jag var en smula missnöjd med serieversionen av A Game of Thronessom nyligen kom ut i svensk översättning från Apart förlag. Som tur var visste jag redan när jag läste den att jag hade något mycket bättre att se fram emot från samma källa: volym fem i The Walking Dead.

Härmed varnas för några hyfsat milda spoilers om du inte läst det än, och betydligt större om du inte läst volym fyra. Proceed with care.

Anfall är bästa försvar är titeln på det nya albumet, och det är fullt av de kontraster som seriens skapare Robert Kirkman är så bra på. Ricks grupp överlevare är säkrare än någonsin efter att zombierna tog över – eftersom de låst in sig i ett fängelse. Redan i förra delen började dock sällskapet falla samman inbördes, främst exemplifierat i Tyreeses och Ricks slagsmål och Carols allt svagare grepp om livsgnistan (och verkligheten).

Ändå har man hittat någon typ av normalitet i tillvaron: Herschel odlar grödor och det diskuteras vilken film som man ska titta på när generatorn kommer igång. Hela fängelset är nu rensat på odöda och det finns gott om plats att sprida ut sig. Det är rätt trevligt att få umgås med de välskrivna karaktärerna utan att de är i ständig livsfara, jag har alltid varit svag för fasen i postapokalypsberättelser där civilisationen börjar byggas upp igen.

En helikopter som kraschar i skogen senare, och vi är tillbaka på noll igen. Flera scener i andra halvan av volym fem är det vidrigaste vi fått se hittills i the Walking Dead (och är fortfarande, 70 nummer senare, kvar på topp fem-listan). Och jag menar det förstås på bästa möjliga sätt.

Kirkman har redan tidigare tagit upp temat att människan är sin egen största fiende – värre än någonsin en zombie kan vara – men jag skulle säga att det här är vändpunkten där det blir seriens huvudfokus. Huvudsakligen beror det på en person: the Govenor. Han är helt enkelt bad news, och kommer dominera rutorna ett antal album efter det här.

Till skillnad från Daniel AbrahamA Game of Thrones vet också Robert Kirkman och tecknarna Charlie Adlard och Cliff Rathburn precis hur mycket som ska visas och vad som bör lämnas till fantasin – inte för att skygga undan för svåra ämnen utan för att göra dem än värre. Vi blir medskapare i den ondska människor gör mot varandra, i stället för voyeurer som kikar på något förbjudet på säkert avstånd.

Vi lämnas med en rätt elak cliff hanger direkt efter en rätt elak twist, och nästa del kommer bara att höja insatserna. Personligen ser jag också fram emot att äntligen bli av med Åsa-Nisse, så jag inte längre har någonting att störa mig på i de svenska utgåvorna …

Mina tidigare Walking dead-recensioner: Del ett, del två, del tre. Del fyra tar jag upp kort i min nördsommarsammanfattning, i MVG-listan.

Romney for president (of the apocalypse)

Har hamnat i en liten svacka när det gäller bloggandet. Tills vidare, håll till godo med Joss Whedon som förespråkar Mitt Romney som president av en lite … annorlunda anledning.

Lägesrapport

Det snurrar en enkät som startade hos Sara på Glorybox bland bokbloggarna jag följer, så jag ska väl inte vara sämre jag.

Senaste böckerna jag läste: Jag öser på med min Charles de Lint-marathon, och slukade allåldersfantasyn Little (Grrl) Lost i två tuggor. Har också läst svenska serieversionen av A Game of Thrones och femte delen av The Walking Dead den här veckan.

Böcker jag läser just nu: Ingen alls, men överväger om jag ska hoppa på Promises to keep (mer de Lint), nyinförskaffade En god fiende av Joe Abercrombie eller någon av inköpen från Swecon (till exempel Iron Council av China Miéville eller Planet of Adventure av Jack Vance). Rösta gärna på din favorit i kommentarerna :)

Böcker jag ser fram emot: Har märkligt nog inga oavslutade serier där jag väntar på nästa del. Ja, förutom Winds of Winter, så klart.

Senaste filmerna jag såg: Tror det var Modig faktiskt. Nej, vänta, jag såg Stranger Than Fiction på tv när jag var hemma hos föräldrarna förra veckan. Hade sett den förut, men väl värd en andra genomtittning.

Filmer jag ser fram emot: Såg trailern till Iron man 3 häromdagen, och den verkar lovande.

Senaste tv-serierna jag såg: Skaffade Netflix nästan så fort det kom, och fastnade snabbt för Falling Skies. Inte jättenyskapande kanske, men välgjord och med bra skådisar. Upptäckte också att Lie to me hade fler säsonger än jag trodde.

Tv-serier jag längtar efter: Jag har lite ont om nördserier jag ser fram emot just nu. Mer Sherlock Holmes, förstås. Och S.H.I.E.L.D.

Musik jag lyssnar på just nu: Nya albumet från Pink, efter tips från Mats Strandberg, som inte bara skriver fantastisk fantasy utan också uppenbarligen har bra musiksmak.

Musik jag ser fram emot: Har tyvärr tappat mycket av mitt musikintresse sedan tonåren, så har ingen koll på om det finns något nytt att se fram emot.

Andra som jag sett svara på enkäten: Fiktiviteter, Vildvittra, In another library och Boktimmen.

Jakob

Serieversionen av Game of thrones en besvikelse

Jag fick ju hem första delen av serieversionen av A Game of Thrones häromdagen, tillsammans med The Walking Dead volym 5. Tänkte spara Walking Dead några dagar så att ni har något positivt att se fram emot, för det här är ingen glad recension, tyvärr.

Det klart bästa i albumet är George RR Martins förord, vilket tyvärr skapar en massa förväntningar som sedan till stora delar brutalt ska krossas. Jag är mycket förtjust i Martins epos, speciellt de tre första installationerna, även så i första säsongen av tv-serien (har tänkt vänta med mitt utlåtande av andra säsongen tills den börjar gå på SVT). Så grundmaterialet är det absolut inget fel på, även om det till viss del blir problematiskt när det ska visas upp grafiskt; jag återkommer till det.

Vi kan börja med texten eftersom jag har minst problem med den. Överlag ligger den nära Martins original, och översättningen är helt okej bortsett från en liten och två något större grejer. Den lilla är just ordet ”okej”, som dyker upp i en replik från Ned Stark och sliter mig rakt ur Martins välkonstruerade fantasymedeltid och in i modern tid. Den första större grejen är ”Mörkrets väktare”. Vad är det för fel på att översätta the Night’s Watch med Nattens väktare, som i de svenska böckerna? Mörkrets väktare låter som en grupp Marvel-superskurkar. Logiken i att översätta the Night’s Watch men låta till exempel King’s Landing stå kvar på engelska är också haltande. Den andra är ”Krymplingen”. Jag vet inte vad the Imp kallas i boköversättningen, men Krymplingen är inte bara ordagrant fel utan ger helt fel känsla.

Dialogen använder Martins original ganska rakt av och fungerar bra, men av någon anledning tror Daniel Abraham som gjort serieanpassningen inte att han får använda tankebubblor eller tanketextrutor, utan i stället dyker det upp ”, tänkte hon” eller ”, tänkte han” lite här och var. Anföringsverb i serier på det sättet ger intrycket av att han inte behärskar formens uttrycksmöjligheter.

Därmed har vi kommit fram till bokens största svaghet: bilderna. Visst, de kanske i viss mån är snygga. Men de har problem med perspektiv, med att skapa inlevelse, rörelse och en illusion av liv, och framför allt: anatomi. Varenda kvinna har samma ansikte, samma getingmidja och samma silikonbröst. Det enda sättet att se skillnad på dem är hårfärg och frisyr. De är skyltdockor utan skavanker och med inget som indikerar ålder (prinsessan Mycella, Daenerys, Catelyn och drottning Cercei ser alla precis lika gamla ut).

Männen klarar sig marginellt bättre, de är actionfigurer i stället, men i princip lika svåra att hålla isär. Tyrion beskrivs av Martin inte bara som en dvärg, utan som en ful dvärg. Att Peter Dinkage som spelar honom i tv-serien är en stilig man är ingen ursäkt för att göra den tecknade versionen till en chisel jaw med korta ben.

Än mer problematiskt är skildringen av sex- och nakenscenerna med Dany. De är problematiska redan i böckerna, med en trettonåring som utnyttjas av en storvuxen barbar med Conankomplex, men där är det bara text, och dessutom från Danys perspektiv. I tv-serien löste man det hela med att göra henne, och därför alla andra, äldre. I den tecknade versionen verkar skaparna inte ha reflekterat över saken alls: här har vi en sexscen, kör på med nakenbilderna! Släng upp henne på framsidan med drakeldsbikini, vettja!

Skämmes, säger jag bara.

Finns det då inget positivt, bortsett från förordet? Tja, en del av de klassiska repliker och scener som jag saknade i tv-serien finns med här, jag tänker till exempel på Arya och Jons avsked, och efter att digervargen räddat Catelyn. The Others är isvita (att de valt att enbart kalla dem för The White Walkers i tv-serien förstärker ytterligare det fåniga i att göra dem svarta). Jag gillar blinkningen till the Sandman i scenen där den treögda kråkan lurar Bran att vakna. Och bakgrunderna är ganska snygga. Tryck- och papperskvalitet är bra, som vi blivit bortskämda med när Apart förlag gör något.

Det är allt.

(Alla håller förstås inte med mig. Få som recenserat serien överlag än så länge, vad jag kan hitta. Uppdatering: En till recension, som är inne på samma spår som mig.)

Bild

Precis när jag börjat tro att Apart glömt mig

20121022-135626.jpg

Ett The Walking Dead nummer 5 och ett helt nyöversatt A Game of Thrones låg och väntade på mig när jag kom tillbaka till lägenheten efter helgen.

Magi och nytt liv på internet

En annan av mina Charles de Lint-favoriter är Spirit in the Vires. Här är det Christy Ridell, hans ”skugga” Christiana och hans flickvän Saskia som är huvudpersonerna, tillsammans med Holly som äger en butik för begagnade böcker som hon driver ihop med en hob (en liten magisk varelse som påminner om en hustomte, inte att förknippas med Tolkiens hobbit), och som är en av skaparna till the Wordwood, en internetdatabas för all världens litteratur som fått eget liv och är kärnan i boken. Det var också där Saskia en gång föddes, eller kanske snarare gavs liv som en fullvuxen kvinna med en bakgrund hon inte kom ihåg och med en utstrålning som gör att de flesta som träffar henne instinktivt ogillar henne. Hennes och Christys möte finns beskrivet i fantastiska novellen Saskia från Moonlight and Vines, och kan vara det mest romantiska de Lind skrivit (vilket säger en hel del).

Många kapitel berättas också från perspektivet av Aaran Goldstein, som börjar som bokens bad guy; han hade en one night stand med Saskia innan hon och Christy träffades, men avvisades av henne och har hatat henne sedan dess. Han tvingar därför en datatekniker på tidningen han jobbar att skicka ett virus till Wordwood, som han vet att Saskia älskar om än inte varför. Men vad händer när ett datorvirus drabbar en varelse som bara startade som kod och nu fått eget liv?

Det finns två huvudsakliga temanSpirit in the Vires. Det första är ganska uppenbart: hur intelligent liv uppstår på internet, och hur det förhåller sig till de drömvärldar som Charles de Lints universum redan har.

Det andra temat knyter an till det första och är vad det är som definierar om en person är ”verklig” eller inte: är det personens ursprung eller vad hon har gjort av sitt liv efter det. Vi har förstås Saskia som skapades av en varelse på nätet, och som därför alltid haft en osäkerhet om vad hon egentligen är. Sen har vi Christiana, skuggan skapad av Christy när han som barn förkastade de delar av sig själv som han inte ansåg acceptabla (något Jung enligt de Lint påstår att vi alla gör). Även hon dyker upp första gången i Moonlight and Vines, där bara som en mystisk närvaro i en novell berättad helt ur Christys perspektiv. Konceptet med en skugga som fått eget liv använde de Lint första gången i Forests of the HeartChristiana är en impulsiv person som lever i nuet, och har aldrig oroat sig över sitt ursprung förrän hon träffade Saskia. De två kvinnorna är sedan de som huvudsakligen driver historien framåt, speciellt Christiana, som nog är min favorit av alla de Lints starka kvinnor (mer om det i min kommande recension av Widdershins).

Jag måste också säga något om Saskias poesi. Charles de Lint är en kompetent poet, och i Spirit in the Vires inleds varje del av boken med en dikt av honom, skriven som om avsändaren är huvudpersonen Saskia. De är trevliga om en smula ojämna, den klart bästa ”Puppets” som dök upp redan i Moonlight and Vines:

The puppet thinks:
It’s not so much
what they make me do
as their hands inside me.

Spirit in the Wires är en av Charles de Lints mer fokuserade romaner, och är en bra startroman för den som inte läst något av honom tidigare. Den utspelar sig under en kort tidsperiod, har inte fullt så många perspektiv som till exempel Someplace to be Flying, The Onion Girl eller Forests of the Heart. Den äger rum efter The Onion Girl, men bortsett från någon minimal spoiler spelar det ingen större roll när i ordningen av Newfordböcker man läser den. Jag skulle dock rekommendera att först läsa novellerna Saskia och The Fields Beyond the Fields i Moonlight and Vines för att bättre förstå Christys relation till Saskia och Christiana.