Book me up!

I fredags var jag och min bror tillsammans med ungefär 10 000* andra och såg the Avengers på nyinvigda Rigoletto i Stockholm. Om någon missat det är the Avengers Marvels nya storfilm, där skådespelarna från Iron Man, Captain America, Thor och senaste versionen av the Hulk repriserar sina roller. Manus är skrivet av Zak Penn och Joss Whedon, som också står för regin.

Jag har sedan länge gett upp att läsa Marvel-serier, men de filmer de gjort på senare år har överlag hållit hög klass. Det är upplagt för en riktig nördfest, med andra ord. Och resultatet är spektakulärt.

Storyn är förstås inget nytt. Ett gäng individer med superkrafter ska försöka lägga sina egon och olikheter åt sidan för att tillsammans bli starkare och besegra ondskan som hotar jorden (den här gången i form av Thors halvbror Loki som ledare för en ras utomjordingar på jetbikes). Det bråkas inbördes både fysiskt och med ord, det är hemliga konspirationer och ett mystiskt råd som styr över liv och död.

Men det är så bra gjort att det inte spelar någon roll. Att specialeffekter och actionscener är av högsta klass förvånar knappast någon, allt annat skulle vara märkligt. Där the Avengers i stället utmärker sig är dialog och humor, och att man trots ett så stort antal karaktärer lyckas ge alla tillräckligt utrymme att skina. Om någon skulle fråga mig vem som har huvudrollen i filmen skulle jag inte kunna svara. Det är förstås till stora delar Joss Whedons förtjänst, det här är sånt han är så bra på. Till sin hjälp har han också en ypperlig uppsättning skådespelare.

Har jag ingenting negativt att säga? Jo, en sak. Det är inte så lätt att göra något åt utifrån grundmaterialet, men det här är en enormt mansdominerad film. Scarlett Johanson som Black Widow gör vad hon kan för att väga upp det, men som enda kvinna bland hjältarna (och dessutom utan superkrafter) är det inte lätt. Jag räknade inte, men är hyfsat säker på att filmen misslyckades med Bechdel-testet: Det är ett gäng kvinnor i filmen (Black Widow, Pepper, Agent Maria Hill), men så vitt jag kommer ihåg pratar de aldrig med varandra.

Joss Whedon gör sitt bästa för att i alla fall delvis minska min irritation över det här, men lyckas inte fullt ut. Det är dock ingen anledning till att inte se filmen, som är den bästa i sitt slag och en fingervisning av vad första X-men-filmen kunde ha blivit om Whedons originalmanus hade fått överleva.

Eller, som Bill Mudron uttrycker det på Twitter: ”No, seriously, the Avengers is just a season finale of Buffy with a $200 million budget. And if Giles was played by Samuel L. Jackson.”

Filmen har också tre Dollhouse-bekantingar för den som har ögonen med sig. (Okej, den tredje upptäckte jag först efteråt, när jag kollade skådespelar-listan. Han är lite för sminkad för att vara igenkännlig under de få stunder han dyker upp.)

* Troligen en lätt överskattning.