Försättsbladet. I högra hörnet har någon med blått bläck kluddat ”Stefan. F”. Namnet säger mig ingenting. Som yngre passerade ett par Stefan förbi sådär i periferin, deltog i min existens för blotta ögonblick innan de försvann ut i Kuiperbältet. Så som det brukar vara.
Men någon ”Stefan. F”? Nej. Namnet klingar inte bekant.
Strax därunder, titeln: Legionären – Heliga eldens stad. El Mercenario. Tryckt i Finland 1983. Kostnad: 24 kronor och 75 öre (typ 3 miljoner i dagens pengavärde).
Framsidan, en flygande best, gapande, med ett spjut genom käke och tunga. Blod i en fontän. En man i helrustning, en rund sköld.
Örnserien står det högt uppe i vänstra hörnet. Del 9. Semic Press AB.
Ännu en upptäckt från källarvrån. Ett album från forntiden.
Wikipedia: El Mercenario (English: The Mercenary) is a fantasy comic series by the Catalan-Spanish artist Vicente Segrelles, published starting from 1980 [...] It tells the story of a mysterious and anonymous mercenary. Although the setting resembles the medieval settings of classic fantasy stories, it is actually a science fiction story. Magic is due to advanced technology and aliens, while giants and monsters are natural fauna or the results of radiation. The only blatant magic is in a set of apochryphal stories told by the mercenary to impress a young boy.
Det är en snygg liten historia. Inte berättartekniskt, men konstnärligt.
Och den innehåller ytterligare en pikant detalj. På de 48 sidorna erbjuds läsaren åtminstone 25.5 (kvinnliga) bröstchocker (0.5 för dimmiga förhållanden i en bildruta, siffran betydligt högre om man räknar även de gånger då båda brösten visas – eller de gånger då man får använda lite extra fantasi för att föreställa sig dem). Samt en välexponerad, rutmagad manstorso – och hängtuttarna hos en manlig eunuck.
Det är inte illa pinkat för en fantasyserie. Och det hela får mig att längta lite efter en 80-tals-fantasy-bredsvärd-och-dubbelyxa-tutt-revival. Som en motvikt mot alla vampyrer/zombies/älvor vill säga. Tuttfantasy.
Det är väl inte för mycket begärt?
Avslutningsvis, för att knyta ihop säcken: vem denne ”Stefan. F” var/är är fortfarande höljt i fornminnesdunkel – precis som anledningen till att hans album kom att hamna i min ägo.
Inlägget arkiveras förövrigt under: ”tuttfantasy?! Woohoo!”
Jakob
Tea
Mackan
Donny
Anna
Anne
Henrik
Patrik
Åh, jag minns denna. I min barndom var jag medlem i någons sorts seriealbumklubb. Den gick ut på att jag några gånger om året mot en modest summa erhöll ett st seriealbum av typen Asterix/Knasen/Gustaf/Rick O’Shay/vad-det-nu-var-för-serier-som-var-heta-för-en-tioåring-på-80-talet. Och som en extra bonus medföljde ännu ett seriealbum, godtyckligt utvalt, får man anta, av skummisarna bakom klubben.
Och, som ni säkert redan har räknat ut, en månad bifogades, till en tioårig Ron, albumet Mercenario. Så här i efterhand kan jag bekräfta att det uppskattades. Av mig. Inte så mycket av min mor. Men det är en annan historia.
Albumet sålde jag nog till Serieboden i Örebro. Kanske finns det kvar där än?
Ron: kanske, bara kanske, är det du som är Stefan F?
Vad förvånad jag skulle bli!