Big Daddys död. Icarus II, en skör räddningsplanka i världsalltet. En ledbruten Winnebago som tultar bort i fjärran medan de vandöda stapplar efter.
Och så Matt Damon i en hatt.*
Fyra olika secener, från helt olika filmer och tv-serier, med en sak gemensamt: filmmusiken.
Jag noterade stycket första gången jag såg filmen Kick-Ass (2010).
Filmen handlar om tonåringen Dave som drar på sig spandexbyxorna och ger sig ut på stan som en något halvmisslyckad vigilant, men märker snart att betydligt mäktigare vänner och fiender redan intagit stadens mörka gränder.
Låtstycket genomsyrar och återkommer genom hela filmen men ackompanjerar framför allt scenen där Nicolas Cage karaktär Big Daddy [SPOILER] dör medan hans dotter, med ett munläder som ingen tvål nånsin rått bot på, dödar ondingar till höger och vänster.
Månader efter att jag sett Kick-Ass dök musiken upp även i slutscenen till zombieserien The Walking Dead. En ödesmättad tonsättning som invaggar tittaren i den falska förhoppningen om att allt kanske ändå inte är kört för den lilla sorgliga bunten överlevare, ihoptryckta som de är i sin lilla husbil.
Men allting började egentligen med filmen Sunshine från 2007.
Filmkompositören John Murphy har samarbetat med regissören Danny Boyle i åtskilliga produktioner. Trainspotting, The Beach och zombiefilmerna 28 dagar senare** och 28 veckor senare – för att nämna några.
Och gjorde så även i science fiction-filmen Sunshine.
Filmen handlar om rymdskeppet Icarus II som ska se till att kickstarta vår döende sol. Lite som en gigantisk defibrillator.
Det hela går förstås (nästan) åt helvete.
Men hur som helst, här återfinns hönan/ägget: ”Sunshine (Adagio in D minor)”.
Efter det har stycket dykt upp i flera sammanhang, bland annat i ett avsnitt av tv-serien Fringe samt i trailern till Matt Damons The Adjustment Bureau.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här förutom att det är fascinerande hur man kan lyfta något ur sin ursprungliga kontext och sen strössla det lite varsamt över allt möjligt och få det att funka – och, som i vissa fall, egentligen göra det till något helt nytt.
Filmmusik i rullar med fantastiska inslag borde förövrigt vara värt ett alldeles eget inlägg. Allt från Queen i Highlander och Basil Poledouris intensiva Riddle of Steel/Riders of Doom i Conan Barbaren till John Williams Stjärnornas krig och Vangelis mästerverk Blade Runner.
För att nämna några.
* Matt Damon borde förövrigt ha lärt sig av Nicolas Cage att hatt inte alltid tillför något bra över huvudtaget till karaktären.
** även musik från 28 dagar senare återanvänds i filmen Kick-Ass.
