Jag är långt efter, men tänkte ändå ge några tankar kring Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Det tog en liten stund för mig att komma in och riktigt fastna i Cirkeln när jag läste den första gången. Det problemet fanns inte den här gången, jag var fast från första sidan. Eld är en ganska tjock bok, men jag hade läst ut den på några dagar (eller snarare nätter – min dygnsrytm blev rätt rejält sabbad).
Hellre än att skriva ytterligare en lysande recension, det har de fått så många redan, tänkte jag dra två exempel som som kan visa på storheten i Eld och Cirkeln:
- En kompis som inte alls är fantasyläsare, men som råkade köpa Cirkeln i pocket och läste den med stor behållning, var på mig flera gånger om att jag skulle köpa Eld så hon kunde låna den. När jag fortfarande inte gjort det två dagar efter boksläppet köpte hon den själv i stället.
- Vid frukostbordet häromdagen kom jag av någon anledning att tänka på Minoo, och insåg att jag kommer sakna henne efter att jag läst ut Nyckeln. Innan bok tre ens är färdigskriven har jag alltså redan börjat sörja att jag så småning om inte kommer att ha den att se fram emot längre.
Några detaljer om Eld får det nog bli också. Författarna lyckas precis som i föregångaren etablera alla häxorna i cirkeln som distinkta karaktärer med egna röster och intressen. Om vi i den här boken får lite mindre Vanessa och AnnaKarin, kompenseras det väl av att Ida och Linnea nu har egna kapitel från sina perspektiv. Båda är intressanta bekantskaper, och man klarar av att förklara Idas bitchighet utan att ursäkta den. Också rektorn Adriana Lopez växer i Eld till en riktigt stark karaktär, däremot försvinner Nicolaus lite trots att han fått tillbaka sina minnen. Förhoppningsvis gör han storstilad återkomst i tredje delen, Nyckeln.
Jag har läst flera som tyckt att Cirkeln var bättre, till exempel att det fanns mer igenkänning i den. Fast det tyckte inte jag. Jag är nog mer på din sida – eller egentligen tycker jag att det helt enkelt var mer av samma bra. Helt enkelt.