Blue Girl av Charles de Lint. Om jag bara hade hunnit läsa om den innan jag gick på gruppsamtalet om ungdomlig fantastik på Swecon hade jag haft något färskt att tipsa om. För det här är YA-fantasy när den är som bäst, och en riktig bladvändare. Jag läste ut den på två kvällar, trots post-kongressutmattning.
Huvudperson är Imogen, tidigare bad girl som bestämt sig för att skapa ett nytt liv när hon flyttar med sin mamma och storebror från småstaden Tyler till Newport. Hon blir omedelbart bästa vän med mobbade Maxine (tänk Buffy och Willow i första avsnittet av Buffy the Vampire Slayer utan någon Xander).
Maxine och Imogenes vänskap bär sedan boken, och som vanligt har de Lint skrivit ett par fantastiskt välrundade karaktärer med distinkta personligheter, där det snabbt blir uppenbart att Maxine har minst lika mycket att ge Imogene som omvänt.
Naturligtvis blir det mer komplicerat än Imogene trott att hålla sig ur trubbel. Det räcker inte att skolans alfahane och alfahona siktar in sig på henne, vi har också ett förälskat spöke, elaka hustomtar (typ), en påhittad lekkamrat som plötsligt inte är så påhittad längre och framför allt varelser i skuggorna som vill sluka henne och den ovanligt starka livsgnista hon besitter.
Blue Girl är rolig, spännande, och skriven på en lättflytande engelska som är en fröjd att läsa. Kapitlen berättas i förstapersonsperspekiv, de flesta Imogenes, de andra av Maxine och spöket Adrian. En Newfordkändis dyker upp en snabbis, men boken kräver ingen förkunskap i de Lints värld för att uppskattas.Tyvärr finns den inte översatt till svenska, men i övrigt ser jag inga hinder att sätta den i händerna på närmaste tonåring.
Den här har jag funderat på att läsa och jag tror du lyckades övertyga mig. Verkar väldigt bra och typiskt de Lintig.
Så kan man definitivt sammanfatta det
Bra bok!
Mycket bra bok!