Författararkiv: Mackan

Var tog spelplot:en vägen?

Det var bättre förr. SF var mer fiction, fantasyn var mer fantasifull och skräcken var läskigare. (Cases in point: Jules Verne, Homeros och Bröderna Grimm. Case closed.) Men även när vi talar om olika försök till interaktivt berättande – spel – var det bättre förr. Framför allt berättelserna bakom spelen var bättre.

Which brings on subject…

Invation of the Air EatersInvasion of the Air-Eaters… Bara smaka på namnet…

Jo, jag vet att det finns hur mycket som helst att skriva om ett sånt här spel, om man är spelnörd. Som att man 1979 kunde köpa spel med hyfsat utvecklad spelmekanik för under hundralappen i dagens penningvärde. Ja, under 80 spänn också, faktiskt. Om antal spelare och speltimmmar och allt sånt där. Nördiga jämförelser med betydligt mer utvecklade, populärare men dyrare  strategispel och table-tops…

Men jag lämnar det åt sidan, så länge. Folk som är spelnördar diskuterar redan sånt där på andra ställen på nätet. Men det jag kan känna, när jag ser och läser ur regelhäftet till ett sånt här spel är att historien – till och med i ett spel för under tre dollar 1979 – är mer utvecklad än i många science fiction-böcker eller -filmer som kommit sedan dess.

Rymdvarelserna här vill ha vår planet, för atmosfärens skull. Problemet är att det innebär att människorna kvävs. Människans enda fördel är att vi är fler på planeten. Men på alla andra sätt är vi underlägsna. Vilket ger en känsla, under de första ronderna, att man mest matar utomjordingarna.

Utomjordingarna har dock svårt att bygga ett brohuvud för att sätta igång med den egentliga invasionen och skörden av vår luft. De kan tillverka vissa typer av maskiner och enheter på sina rymdskepp, men där är resurserna begränsade. När de lyckas bygga baser på jorden så kan de använda våra naturresurser i stället och då går det lättare. Människorna, å sin sida, kan forska fram nya vapen och motmedel och en bit in i spelet utvecklar det sig till att bli mer jämna maktförhållanden.

Striderna utspelar sig på hela jordklotet, inklusive polerna, med mark- flott- och flygtrupper. Ubåtar. Utomjordiska baser i havens djup. Allting serverat i ett spel som tar ungefär som en långfilm att spela igenom. Med dramaturgi… Både strategi, strid och researcha och bygga nya grejer…

Under den här tiden, i slutet av 70-talet, var inte det här ens exceptionellt. Många spel utforskade genre-fiction (se exempelvis klassiska Dungeons and Dragons och Chill och explosionen av rollspel). Jämför gärna med dagens spel (i olika medier, förvisso) som ofta kan sammanfattas med ”kör bil jättefort. Skjut om något rör sig.”

Vad gick fel? Och när får vi spel skrivna av Gaiman, Whedon eller Kiernan?

Sommarläsning: H.P. Lovecraft. Allt. Av H.P. Lovecraft.

Sommaren är kort. Sedan kommer hösten. Och alla dör. Vansinniga.

Ungefär det är kontentan av H.P. Lovecrafts samlade Mythos om Cthulhu, Dagon och de andra (De Andra…). Om en ond bok (!) som heter Necronomicon. Och om onda, oändligt intelligenta varelser från andra dimensioner. Gudar, i vårt universum.

Nu har Lovecrafts samtliga verk släppts, gratis, i E-version.

Skynda att läsa. I morrn kan det vara försent. Moahahahahaha!

Sommarrepris: Dags för skräckserier igen?

Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Ursprungligen publicerat den 19 november 2010.

Jag är en serienörd. Det är bara att erkänna det. Serierna var min introduktion till läsning över huvud taget, och även till fantastiken. För – nu ska jag låta gammal – på min tid fanns det faktiskt lite vettiga fantastikserier. Framför allt fanns det skräckserier.

Även om de naturligtvis inte gick att köpa på Konsum… Ehum…

Lägg speciellt märke till vilka serier som nämns i inslaget. Det rör sig rätt uteslutande om vampyrserier. Gissa en som tycker att det är helfestligt, mot bakgrund av vampyrernas popularitet 30 år senare. (”Gravmannen” som innehöll rätt mycket zombieskräck nämns också… Fniss…)

Under 70-talet var skräckseriegenren stor i Sverige. De som var med minns titlar som Chock (som var bäst/värst, beroende på hur man såg det), Skräckmagazinet (som var en snällare kusin), Vampyr, Vampirella, Dracula (!), Dracula lever (!!), Boris Karloffs Midnattsrysare (en lång och krånglig titel som inte hade något med serierna i tidningen att göra), Frankenstein, Varulven, etc, etc, etc.

Alla de stora syndikaten hade flera egna titlar och många gavs ut i översatt form i Sverige. Alla överlevde inte, naturligtvis, men flera levde i omkring ett decennium.

När 70-tal övergick i 80-tal dog skräckgenren nästan ut. Dracula dog ungefär samtidigt som Mysterieserier, vilket var berättelser från gamla House of Mystery, House of Secrets, Plop! och möjligen något mer. Mysteriserier utkom med 11 nummer under 1983 och sedan var skräckvågen över.

I Sverige.

I USA och UK ritades Hellblazer, Swamp Thing, Stephen King gjorde seriemanus och… ja, genren frodades vidare. Kanske framför allt under de där åren då vi hela tiden väntade på den riktiga fasan – att utplånas i ett kärnvapenkrig. (Ungar som inte minns före och efter 1989 kan skita i den där sista referensen. Men komma ihåg att generationer före dem var riktigt, dj-la skraja. På riktigt. Varje födelsedag betydde något för oss – att vi överlevt ett år till.)

Under 90-talet kom några av de där serierna att ges ut i den… eh… lite lätt schizofrena seriepublikationen Magnum. (Magnum var intressant på det sättet att både några av 90-talets bästa och sämsta serier publicerades där. ”Death” av Gaiman, ”V for Vendetta” av Moore, Hellblazer, Batman och Aliens samsades med Blondinen och Cat Claw. Exempelvis.) Samtidigt kom Kalla Kårar, Terror, Inferno, Dylan, Kallblodig och naturligtvis X-files, efter TV-serien.

Men vad hände sen?

I snart 20 år har det nästan inte producerats skräckserier i Sverige! Detta samtidigt som skräcken verkligen slagit igenom i pocketställen i stället. John Ajvide Lindqvist är stor författare, ungdomar lär sig läsa av Stephanie Meyer. Och tittar vi utanför litteraturen så har snart sagt varenda TV-kanal sin egen vampyrserie.

Men på serietidningsfronten intet nytt.

Det känns som en renässans för genren ligger i luften. Jag kan inte tro att jag är ensam om att önska mig en.

Det mest fantastiska årtiondet

Jag fick igår in meningen ”som en blandning mellan Tron och Knight Rider” i en konversation. Vi diskuterade TV-serier med sci-fi-tema och namn som ”Alf”, ”Knight Rider” och ”V”.

Och så berättade jag om mitt barndomsminne. Med just beskrivningen ”som en blandning mellan Tron och Knight Rider”. Men vi suger en stund till på den karamellen, shall we?

För det gjordes så otroligt mycket god fantastik på 80-talet. Eller i alla fall otroligt flippad fantastik. Minns någon exempelvis unga och snygga Linda Hamilton i ”The Beauty and the Beast”? En slags ”urban fantasy” innan termed knappt var coinad.

Polarna och jag funderade lite över om det var en slags eskapism som födde det där.

Vi som föddes under 50-90talet levde hela tiden med skräcken att någon, när som helst, kunde trycka på Knappen. Och så skulle vi alla vara utplånade. Alla som inte hunnit ner i sitt närmsta skyddsrum (jag kollar fortfarande rutinmässigt var det ligger när jag flyttar till ny lägenhet eller kommer i nya miljöer. Det sitter i ryggmärgen. Och jag vet att jag är fånig). I skolorna (!) lärde man ut vilken mat som gick att äta efter radioaktivt nedfall. Helkonserver var OK. Ägg har jag för mig var OK om man gjorde rent dem först. Frukt var inte OK.

Att leva under det konstanta hotet, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, i år efter år, gjorde oss antagligen illa i själen på ett sätt som inte ens Staffan Westerberg kunde åstadkommit. Och möjligen är det därför som alla stora SF-epos är gjorda under 70- och 80-talet. Och så TV-serierna då.

Men det är intressant det där – det skrevs manus på den tiden som var tillräckligt utvecklade att göra filmatiseringar på, 30 år senare. (”V”, ”Knight rider”…)

Och så väntar jag på re-maken på just min favvoserie, då. Den jag snackade om i så lyriska ordalag:

Ond? Bråd? Död!

Så här lagom till Påsk kan vi behöva pigga upp oss lite genom att tänka på döden.

(Påsken ses ju av vissa som en slags firande av en religiös zombiekung. Det är ungefär samma sorts människor som menar att det krävs en speciell sorts perversion för att få ihop det med sadistiskt björkris, fjädrar och smådjur som harar och kycklingar. Jag antar att det ligger i betraktarens öga.)

Just de genrer som vi vanligtvis behandlar här på bloggen brukar användas för att ställa De Stora Frågorna. Döden finns ofta med som en spelare där.

Skräcken att dö är antagligen den första och största skräcken för oss alla och just därför så tacksam att använda som motiv.

Till och med i de subgenres där döda inte förblir döda är det för det mesta inte… eh… så positivt. Zombies brukar behöva dödas en extra gång, lite mer spektakulärt och vampyrer är ofta lite dystra själar som uppfattar det som någon slags straff att stanna uppe sent, vara supersexiga och ge efter för sina begär. Bohoo!

Jo – jag vet att det finns undantag. Men, och här kommer poängen, det är i prncip bara onda vampyrer som riktigt trivs med det. ”Att vara död är negativt” är budskapet. ”Och omlevande är förbjudna att njuta av det.”

Döden själv uppfattar sitt liv (eller i alla fall sin lott… ”Liv” är kanske ett lite starkt ord) rätt olika om det är Neil Gaimans Death, Terry Pratchett’s i Döden ligger lågt (där vi för övrigt också får träffa Råttornas Död, som rider på en Svart Katt) eller Markus Zusak’s Död i Boktjuven.

Personligen har jag något av en crush på Gaiman’s version. Hon verkar cool och har en torr humor som jag gillar. Klicka på bilden och läs vad hon har att säga om HIV, exempelvis. Johnny Constantine får vara med också…

Har du någon egen favoritdöd? Eller -odöd? Tramsa lite med mig här nedan.


Fel Whedon, rätt Dollhouse, coolt medium

Jag vet inte riktigt hur många av Book Me Up’s nördar som är serienördar. Men det kommer inte som någon hemlighet att jag är det. Senaste tillskottet i samlingen är Dollhouse Epitaphs oneshot.

Den är att betrakta som en slags ”i väntan på”-serie, då Dollhouse som serietidning ska börja dyka upp i Juni. Men medan vi väntar kan vi få ett par korta glimtar ur Epitaphs-dystopin, hur det hela bryter ut och så vidare.

Rent estetiskt är det här snyggt. En ganska modern seriestil, tydligt datortuschad. Färgläggningen är den vanliga ”fält”-färgläggningen med ”tuschad” skugga – alltså tämligen standard. Cliff Richards tecknar vackert, vågar byta perspektiv mellan serierutorna och har en stil som gör att vi känner igen bl a ”Maggie” (Felicia Day), även om det inte är porträttlikt hela tiden.

Manuset är skrivet av Joss’ brorsa, Jed (som väl skrivit manus till just ”Epitaph”-avsnitten i själva TV-serien också, om jag inte missminner mig) och… Well, här kommer min kritik.

Serien är helt omöjlig att förstå för dem som inte sett tv-serien. Trots att ”Epitaphs” börjar just med ”utbrottet”, upptakten till story-arc:en Epitaph One och Two i TV-serien, så förklaras inte vad som sker. Eller vilka folk är. Eller så mycket annat heller.

Det innebär att man inte kan använda serietidningen som en språngbräda in i TV-serien. Inget ”gillar du storyn? Kolla in DVD:n!” Det kanske hade gått att göra annorlunda. Å andra sidan – är du redan en fanboy eller -girl av ”Dollhouse” så ger det här lite extra krydda.

Tidningen är våldsam. Där Epitaph-avsnitten i TV-serien är kaotiska och våldet antyds vara storskaligt, blir det här mer personligt. Serietidningen är här mer grafisk än TV-serien. Och det säger något. Alltså kanske inget för yngre läsare.Å andra sidan var TV-serien knappast barntillåten heller.

Men jag gillar det här. Det är snyggt. Det ger extra djup och bakgrund till TV-serien. Och det gör mig sugen på mer. Juni kan inte komma snabbt nog!

Helgläsning: Mer The Laundry

Någon gång i Book Me Up’s dunkla, tidiga historia recenserade jag Stross’ böcker om The Laundry.

Sammanfattningsvis : ”Bra skit!”

Därför vill jag bara tipsa dem av er som väntar på nästa del (som inte kommer förrän i juli 2012 – suck!) att Stross har släppt ett antal noveller också. Gratis. Check it out och ta en läshelg!

Ge mig en flugsmälla, någon…

Låt oss innan jag riktigt börjar med den här bloggposten förklara något för er. Fantasy, SF och Skräck (och näraliggande genres) är sagor. Ibland sagor för barn. Ibland för vuxna.

Som barn älskade jag berättelsen om Peter Pan. Killen som inte ville bli vuxen och därför inte blev det. Men kunde flyga i stället. Och i den där berättelsen fanns en helt magisk värld med pirater, en krokodil som tickade (efter att ha ätit ett armbadsur. Med vidhängande arm. Rysligt och härligt!) och – inte minst – älvor.

Ta det som en tafflig inledning för att trolla bort det faktum att jag, gamla karln, sitter och kollar på Disney-film. Och blir arg, till på köpet.

Tinker Bell - "Tingeling"

Tinker Bell - "Tingeling"

Det hela började med att sonen ville att vi skulle se filmen, så att han kunde leka med sina tjejpolare. Sonen går på en förskola där killarna leker Star Wars och tjejerna leker Tingeling. Vår kille vill leka med både tjejer och killar. Men visste inte vad alla figurerna hette eller riktigt vad de gjorde. Så – dags att hyra filmen.

Vi gjorde felsteget att köpa filmen ”Tingeling ” från 2008, i stället för den gamla Peter Pan-filmen.

Och den börjar rätt mysigt. Lite magiskt. Vi får reda på att det är älvornas uppgift att komma med årstiderna (och fnissa lite åt när de målar nyckelpigornas röda färg och svarta prickar). Och den söta detaljen att älvorna föds ur ett barns första skratt. Fint.

Sedan börjar eländet.

Jodå – älvorna föds. I slutet av puberteten, visar det sig. I någon slags brudklänning. Runt den nyfödda älvan sitter ”vuxna” älvor i något som påminner om Senaten i Star Wars och tittar på…

…redan här börjar jag fundera lite över om det finns några manliga älvor…

Men Disneys älvor är små pinup-tjejer med långa ben, stora ögon och lågt skurna, tätt sittande kläder. Och frisyrer från 60-talet. När lilla Tingeling kommer till sitt nybyggda hus och ska pröva sina nya (arbets-)kläder är de lustigt för stora. Det löser den lilla älvan med att klippa av dem så de knappt täcker den lilla älvrumpan och sedan slitsa dem lite…

Var är killarna? Jo, då – de kommer i nästa scen. Som inleds med att kameran följer de långa benen upp till kanten på klänningen. Och kill-älvorna är med som comic relief characters. Förutom att de blir sådär härligt pojkatokiga när älvtösen kommer och är snygg får de vara med när något går sönder på ett kul sätt. Men i övrigt…

Suck. Det här är en film gjord 2008, Disney! Skärp er! Era älvor får mig att längta efter en flugsmälla…


Svart sinne, rött träd

Caitlín R Kiernan är en sådan där författare som är svår att missa. Hon har skrivit seriemanus, sångtexter, har adapterat “Beowulf” från filmmanus till roman, har skrivit sju egna romaner och fått över hundra noveller och novelletter utgivna. Och det är ändå bara vad hon skrivit skönlitterärt.

Hennes senaste roman, The Red Tree, är närmast att genrebestämma som “New Weird”. Och om det inte säger så mycket så kan man väl tänka sig att det är den genre som H.P. Lovecraft skulle skriva alla sina icke-mythos-noveller i, om han hade skrivit dem idag. Det är den skönlitterära fåran av Forteana. Och om det fortfarande inte säger så mycket så tänk “folkloristisk dark fantasy” eller något.

Den här gången handlar det om en frustrerad författare som hittar ett oavslutat bokmanus i källaren på det hus där hon precis flyttat in. När hon börjar läsa manuset inser hon att det handlar om en stor ek bakom huset. En ek med mycket underlig och blodig historia…

Hela “författare skriver om författare” har flera andra skräck / dark fiction-författare gjort tidigare. Vem minns exempelvis inte King’s “Lida”? Kiernans bok är dock plågsamt självutlämnande och jag har aldrig tidigare läst en så sann beskrivning av skrivkramp som här. Tillsammans med formen på berättandet – hela boken i princip är utformad som en dagbok – kryper berättelsen under skinnet på en. Kiernan väjer inte för det obehagliga, smutsiga eller skämmiga. Med faktorer som insomnia och epilepsi och den ständigt växande desperationen funderar hela tiden läsaren på vad som är verkligt och vad som “bara” sker i författarens huvud. Kanske är det just det som skrämmer.

Genremässigt har hon som sagt en del gemensamt med Lovecraft, men språket… Herregud, språket! Här vet jag inte ens vem jag ska jämföra med. De olika personerna i boken tillåts att få egna röster och språkliga figurer. Berättandet tyngs inte ned av onödiga detaljer, men det finns berättarglädje och exakthet som gör att bilderna blir väldigt tydliga.

Det här är den perfekta presenten till folk som gillar synnerligen välskriven skräck i gränslandet mellan dröm och vakenhet.

Gyllene man – glimrande författare?

- Ge mig något bra. Du vet vad jag gillar!

Den blonda kvinnan bakom disken höjde menande ett ögonbryn innan hon, utan ett ord, eskorterade mig till hyllan för Urban Fantasy.
- Bister. Brittisk humor.
Jag nickade gillande.
Snart stod jag utanför den lilla butiken med boken i handen och reflekterade lite över det där med att ha en litteraturlangare. En som vet, bättre än min egen familj, vad jag gillar.

Eller borde gilla.

För den här recensionen är berättelsen om gången som hon bommade.

Men låt oss ta det från början: The Man With The Golden Torc är precis en sådan bok jag borde ha gillat, om man kollar på genren. Det är rätt bister fantastik, vilket jag gillat ända sedan den tiden då jag började läsa SF.

Det är konspirationer, magi, utspelar sig i någon slags London (plus där!) och det är nutida, lite smutsigt och… well, tilltalet är faktiskt nästan lite ”Buffy”, om jag ska vara ärlig.

Så varför gillar jag inte det här?

Det här är fantastik som Dan Brown skulle ha skrivit den. Stora delar av boken – nära på alla kapitel utom det första och det sista – är utformade på exakt samma sätt. Hjälten letar reda på en person ur det förflutna som hatar honom, försöker få ut information om vad som håller på att ske, den andre får spelet och sedan följer en episk fajt. Hjälten vinner, men vet fortfarande inte mer.

I varje kapitel.

Men det finns förvisso förmildrande omständigheter med boken också. ”The Mad Witch” Molly Metcalf (som tröttnat på epitetet ”the infamous”) är charmig, galen, har någon slags patos för rättvisa, trots att hon umgås med rätt… udda figurer. Sånt gillas. Hon har dessutom ett temprament som bidrar med en del komiska inslag.

Men…

Det här är en sämre version av Charles Stross ”Laundry”-serie. Det är ultravåld i varje kapitel, det är magiska rustningar och det är kulor som flyger och far, men det är en popcornfilm i litteraturformat. Och storyn hade tjänat på att minskas med åtminstone 50 sidor. Kanske hundra. För det händer i ärlighetens namn inte så mycket.

Där Stross lägger in plot twists, fyller Green på med ytterligare en scen med exploderande bilar, rasande hus och när jag för tredje gången läser att huvudpersonen inte kan skada någon med en gyllene rustning, men att de raserar ett hus på den personen, för att det tar tid att gräva sig ut så blir det… ja, tjatigt helt enkelt.

Nå, jag vet att jag låter gnällig. Det här hade inte varit så illa om jag inte hade läst Stross innan och hade något att jämföra med. Och om man tar plotten från Stross, skickar den till Hollywood för att förenklas för amerikanernas räkning och sedan sätter det i en Harry Potter-värld i stället, då får man Greens ”The Man…” Och det kanske, egentligen, inte är något dåligt betyg.

Berättandet tar sig dessutom på slutet och jag kommer säkert att läsa resten av trilogin också. Jag måste ju få reda på vad som händer med Molly!

…och dessutom kommer nog inte Stross nya ”Laundry”-bok på ett tag.

Hade jag gett sifferbetyg hade denna fått tre av fem. Helt OK, men inget som du inte får missa.

Min langare får hitta något annat :)