Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Ursprungligen publicerat den 25 november 2010.
Johan Theorin är född göteborgare, men tillbringade sin barndoms somrar på Öland, varifrån hans släkt kommer. Och det är som Ölandsmystikens representant som han äntrade den svenska deckarscenen 2007 med kritikerrosade Skumtimmen. Den är en höstbok, enligt författaren och uppföljaren Nattfåk, en vinterbok. Hans senaste bok, Blodläge, är vårromanen, och då är det inte så svårt att gissa vilken årstid som väntar.
- Jag önskar att jag kunde visa er Öland, sa Johan Theorin när han mötte sina läsare på Bokmässan i Göteborg i höstas.
Och att visa fram lilla Öland, dess sköna karghet och rika sagoskatt, för den breda svenska – och internationella – publiken, tycks vara hans kall.
Till Bokmässan hade han med sig en bit grå ölandskalksten. En sten som brutits på och exporterats från Öland i generationer, bland annat av Johan Theorins släkt.
På frågan om böckernas suggestiva skymningsmystik är självupplevd, svarar han blitt att hans eget liv är alldeles för tråkigt, så historierna i böckerna måste han hitta på.
I senaste boken, Blodläge, finns både älvor och troll, och Johan Theorin menar att tron på sådana väsen fortfarande, delvis, lever kvar på Öland.
Men han påpekar att han alltid försöker hålla olika möjliga förklaringar öppna i sina böcker ”för jag vet inte själv .”’
Johan Theorin beskriver Öland som ”Sveriges Provence”. Där bor 15 000 personer, utom på sommaren. Då stiger antalet till 250 000.
Johan Theorin säger att han försöker fånga det öländska landskapets speciella stämning, och den där känslan av karghet på vintern och trängsel på sommaren.
Alla inskjutna historier och sägner i hans böcker är gamla öländska familjehistorier som han själv växt upp med. En annan sak som Johan Theorin vill skildra ärligt, är ölänningarnas misstänksamhet mot främlingar.
- Ölänningarna kallar alla de inte känner för stockholmare, säger han med ett litet leende.
En lite fjantig historia som räddas av sin fyndighet. Döden är riktigt trevlig, men vad vill han av henne och varför har han en hopfällbar lie? Det hela känns rätt kul i början. Sedan utmynnar dock hela den lovande historien i en överpedagogisk lektion av typen ”låt oss nu tillsammans fundera över de eviga frågorna”. Den som aldrig har grubblat över lyckans och olyckans roll i livet (måste man verkligen vara lycklig hela tiden?) eller vad som händer efter att man dör (tar allt slut eller lever själen vidare?) – kan säkert ha stort utbyte av boken.
