Även om varulvar, zombies och vampyrer fortfarande oftast är män, har en övernaturlig grupp fortsatt att domineras av kvinnor. Häxorna håller dessutom på att ta över fantastiklitteraturen en besvärjelse i taget, åtminstone om man får tro DN:s Andreas Palmaer. Läs hans intressanta essä om häxfolkets revansch i dagens tidning här.
Therésia
Publicerat i Debatt
Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Det publicerades ursprungligen den 22 februari 2011.
Jag tror aldrig tidigare att jag fått så många kommentarer om mitt hår som sedan jag blev rödhårig för ett par månader sedan. Okända människor kommer fram och frågar om det är mitt eget. Ordspråk som kopplar samman rött hår och trubbelmakande kvinnor viner till höger och vänster. För att inte tala om alla nördiga killkompisar som får något pojkdrömskt i blicken vid minnet av ungdomens många rödhåriga serie- och sci fi-hjältinnor. De är nämligen förvånansvärt ofta rödhåriga – de riktigt coola kvinnorna i den övernaturliga världen. Och varför skulle de inte vara det? Här är mina 10 personliga favoriter:
1) Willow Rosenberg – En odelad förstaplats för Whedons judiska hacker turned häxa, som visserligen byter hårfärg beroende på ondskegrad, men som alltid återvänder till det goda och röda i slutändan.
2) Jessica – Den absolut mest älskvärda True blood-karaktären (som sorgligt nog inte finns med i bokförlagan) är mer trubbel än hon själv vill och givetvis rödhårig.
3) Dana Scully – Obducerar utomjordingar, rationaliserar övernaturliga attacker och ropar ”Special Agent Dana Scully” flera gånger per avsnitt, utan att någonsin staka sig.
4) Sophie Anne – The vampire queen of Louisiana har inte bara vampyrhistoriens snyggaste garderob (vilket i och för sig säger ganska lite). Hon har också väldigt rött hår.
5) Saffron – Kvinnlig sol-och-vårerska, med en hel del badass-attityd i Whedons spacewestern Firefly.
6) Ginny Weasley – Tar sig an både basilisker och genomonda Death Eaters utan att någonsin snubbla över skoluniformen.
7) Black Widow – Ryska, spion och polare med Wolverine. Mer behövs liksom inte.
8 ) Poison Ivy – Tveklöst det mest dynamiska som hänt den icke-dito duon i Gotham city. Väldigt ekologiskt sinnad är hon dessutom, så plus för det!
9) Mag – En av många hjältinnor i Joss Whedons underbara Dollhouse. Tyvärr hinner vi inte möta henne annat än i Epitaph-avsnittet av serien, som ju fick ett lite för tidigt slut.
10) Mary Jane – Mer problem än hjälp i prekära situationer, men eftersom Peter Parker verkar gilla henne gör jag det också.
Och gråt nu inte över att inte Jean Grey (för trist), Leeloo (för tyst) eller Pippi Långstrump kom med. Fyll på med en egen lista i kommentarsfältet istället!
Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Ursprungligen publicerat den 9 november 2010.
En riktigt bra kärlekshistoria slår vilken svulstig bredsvärdsfight eller innovativ zombieattack som helst. Här är de bästa av de bästa: Fantastiklitteraturens tio-i-topp-romanser. Som sig bör i sann cliffhangeranda, med de sista först och de första…sist.
På plats nr 10 hittar vi:
Blanca och Pedro, Andarnas hus av Isabel Allende.
Klasskillnader, revolution och det alltid lika uppskattade papa-don’t-preach-temat gör Allendes unga scorned lovers till en självklar del av listan.
På plats nr 9:
Dante och Beatrice, Divina Comedia, Dante Alighieri.
Säga vad man vill om könsstereotyper och objektifiering, men mannen är ändå beredd att tåga genom skärseld och helvete för sin kvinna. Det blir en hedrande nionde-plats för det himmelska paret.
Nr 8:
Heathcliff och Cathy, Wuthering Heights av Emily Brontë.
En dysfunktionell kärlekshistoria, to say the least. Men med extra poäng för ihärdighet och ständig dimma. Plus också för sjukt kul soundtrack.
Nr 7:
Peter Parker och Mary Jane, The Amazing Spider-Man (Marvel)
Avdrag för att tjejen egentligen bara verkar gilla honom i spandex och hjälte-mode, men trots det en av serievärldens minst irriterande romanser. En sjundeplatsplacering för spindelmannen och hans ständigt räddningskrävande flickvän.
Nr 6:
Florentino Ariza och Fermina Daza, Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez.
Florentino Ariza väntar i klibbig hetta i 51 år, nio månader och fyra dygn på Fermina Dazas kärlek. Det tycker jag räcker som motivering.
Nr 5:
Oskar och Eli, Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.
En kravlös kärlek mellan två ensamma barn som bara är så fin och full av revange och lojalitet att man vill flytta till Blackeberg, köpa en plasttratt och tejpa kartong för alla fönster.
Nr 4:
Aragorn och Arwen, Lord of the Rings av J.R.R Tolkien.
En klassisk romans som kanske känns en aning trist och sönderfilmatiserad vid det här laget. Men kan man egentligen få för mycket av rotlöst ruffiga och hjältemodiga tronarvingar? Nej, svarar jag. Inte om de kommer till häst.
Nr 3:
Sookie Stackhouse och Eric Northman, Soutern Vamrire Mysteries av Charlaine Harris.
Vad är det som gör att man alltid gillar den onde killen lite bättre än den gode? Vikingvampyren Eric slår blektrista och humorbefriade Bill med varulfslängder. Speciellt i motljus.
Nr 2:
Severus Snape och Lily Potter, Harry Potter and the Half Blood Prince av J.K. Rowling.
En ganska enkelriktad förälskelse, men en av mina odisputabla favoriter. Hade jag varit Lily hade jag ögonblickligen dumpat sportjockstöntiga James Potter och broomstickat iväg med den lagom elake potionmakaren istället.
Och vinnarna är….
Nr 1:
Edward Cullen och Bella Swan, Twilight av Stephanie Meyer.
Tada! Kalla mig 14, men väldigt få saker slår vampyrkryddad tonårskärlek i Seattleregn. Den truliga pojkflickan och den 100-åriga veganvampyren tar hem första platsen. Så skjut mig.
Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Den publicerades ursprungligen 26 oktober 2010.
Ibland vet man redan vid första meningen att en bok kommer att vara underbar. När American Book Review listar de hundra bästa inledande bokmeningarna genom tiderna inser jag snart är uppräkningen är full av gamla favoriter.
Vissa ger mig kalla kårar. Andra får mig att skratta högt. Fortfarande. Fast jag läst dem säkert hundratals gånger.
Inspirerad av den här bloggen känner jag mig manad till en egen lista i samma anda, men något mindre format.
Så. Här är fem fullkomligt geniala sätt att börja en roman:
Äntligen är den första officiella trailern till Breaking Dawn släppt. Fram med luktsaltet, flickor! Här är den:
Publicerat i Recensioner
Skräck, mystik och fantastik har onekligen varit det nya svarta på de amerikanska tv-produktionsbolagen ett bra tag nu. Och serierna är snyggare än någonsin. Till skillnad från forna klassiker som Xena eller Charmed, som fick nöja sig med billiga specialeffekter, extremt fula masker och manusförfattare med otyglade lajvdrömmar, verkar de senaste årens succéer, som True Blood, Game of Thrones och Walking Dead, ha kostats på precis lika mycket som sina mer realistiska tablågrannar. Även i ungdomsgenren läggs resurser på serier med mystika inslag. Två som jag fastnat för är vampyrserien Vampire Diaries från 2009 och high school mystery-serien Pretty Little Liars från 2010.
ABC Family’s ungdomssatsning Pretty Little Liars.
Publicerat i Tips
I Twilight- och True blood-tider är det lätt att glömma att vampyrer inte alltid haft sammetslena röster, välbyggda överkroppar och omtänksamt kärlekssuckande själar. I helgen såg jag om en av mina favoritfilmer, The Lost Boys, från det glada 80-talet och påmindes om en tid före Edward och Eric Northman. En tid då vampkillarna sportade förvridna ansikten, hockeyfrillor och för långa tånaglar istället för poetiska leenden. Här är några exempel på odöda du inte vill dejta:
Kiefer Sutherland som David i The Lost Boys kan få över vem som helst till team Edward.
Svältande Daybreakervampyr. Inte så romantiskt lagd.
Lestat (Tom Cruise) i Interview with a Vampire. Även om man fullkomligt älskar pudelfrisyr och puffärm är det svårt att gilla den här mannen.
Wesley Snipes som halvvampyr i Blade. 90-talet sett från dess sorgligaste sida.
Och kanske allra creepigast: Count Orlok från klassikern Nosferatu. En kille man helst inte vill ha klättrandes in genom sovrumsfönstret om nätterna.
Det har väl knappast undgått någon som gillar fantastik att Sverige fått en ny svensk ungdomsskräckis (young adult-genren verkar för övrigt vara det nya heta sedan Twilight gjorde succé bland både tonårstjejer och fantasitörstande fotbollsmorsor). Cirkeln har fått blandad kritik på landets recensionssidor (vissa av dem ska man helt låta bli att befatta sig med har jag förstått, eftersom de innehåller grova spoilers). Själv har jag precis börjat läsa boken och måste säga att den är svår att lägga ifrån sig. En utförligare recension kommer såklart när jag vänt sista sidan, men hittills gillar jag både upplägget, berättelsen och tonen, som trots att verket har två författare (vilket är fullkomligt vansinnigt om ni frågar mig! – hur gör alla dessa dubbelförfattare för att inte slå ihjäl varandra under skrivandets gång?) känns både enhetlig och intressant. Och oavsett hur den fortsätter är det alltid roligt med ny svensk fantastik. Så, ut och stödköp, låna eller tjuvläs hos en vän, så pratar vi mer om saken senare, ok?!
Publicerat i Tips
Musikalen är kanske tidernas mest bespottade konstgenre. För ful för att vara finkultur, för pretentiös för att vara populärkultur. Ofta stämplad som ytlig och glättig, och inte sällan skrattad åt för dess svulstiga signum – känsloöversvall förvandlat till plötslig och överdådig sång. Och visst kan man tycka att det är lite fånigt med sånt, men då glömmer man också att några av de skönaste film- och tv-scenerna någonsin faktiskt bygger på just sång och dans. Här är några av mina favoriter:
”This is halloween”, från Tim Burtons fullkomligt magiska The Nightmare before Christmas.
Swingsöta ”Down in New Orleans” från Princess and the frog (fantastiskt soundtrack i övrigt också).
Och kanske bäst av alla. Slayerscenen från det oförglömliga musikalavsnittet av Buffy.
En återkommande diskussion när det gäller Joss Whedons samlade verk är, det i sammanhanget relativt ovanliga, stråket av genustänk som verkar genomsyra dem. Det har ofta debatterats att Whedons användande av kvinnliga superhjältar (Buffy, Willow, Faith med flera från Buffy the Vampire Slayer; River från Firefly; Echo i Dollhouse osv.) och hjälplösa (superkraftlösa) män (Xander) på ett revolutionerande sätt vänt upp och ner på könsstereotyper som länge varit cementerade i den fantastika berättargenren. Också när det gäller porträtteringen av homosexuell kärlek har Taras och Willows skapare på många sätt varit banbrytande. Men hur feministiskt och genusbanbrytande är egentligen Whedons Opus Magnum om den blonda vampyrslakterskan? Och hur oberoende är hon när man skrapar lite på ytan? Sådär, om man ska tro den amerikanska Buffyanalytikern Natasha Simons som skrivit en högintressant text i ämnet. Läs den här.
Publicerat i Debatt
