Författararkiv: Donny

”I’m sorry this happened to you”

De bestående minnena från första säsongen av AMC:s tv-serie The Walking Dead är för mig framför allt två saker: 1) en svajig serie som blandade äkta zombier med zombier som tydligen kan klättra över staket (gemensamt nu: ”nooooooooo!”) och 2) den bisarra halva zombiekvinnan, bicycle girl, från första avsnittet som vår protagonist Rick Grimes, efter att med uppenbar sorg och uppgivenhet i blicken sagt ”I’m sorry this happened to you”, barmhärtighetsdödar.

Inför säsong två (nu förlängd från sex till tretton avsnitt) har man retat tonsillerna hos den suktande zombiehorden med en sex avsnitt lång webisode-serie som kretsar kring nämnda zombiekvinna.

Avsnitten, som bara är ett par minuter långa, uppvisar riktigt snygg zombiesminkning, en hel del splatter – och som det sig bör (även om man kanske kunnat önska sig en uppryckning i den avdelningen) i dessa sammanhang, rejält med uselt skådespel.
Plus en hel del pinsamma brott mot The Zombie Survival Guide (FÖR I H#%!/#* GÅ INTE NER OBEVÄPNAD OCH ENSAM I EN KOLSVART KÄLLARE!)

Men det är en kul touch att få se vad som hände en av dessa hjärndöda köttätare innan viruset satte igång ledgångsreumatismen, och det tillför ytterligare en dimension till den apokalyptiska dysfunktionella verklighet som Robert Kirkman målat upp i seriealbumet.

Och framför allt bygger det upp förväntningarna inför säsong 2 som har premiär ikväll, söndag, i USA. De har ju av webisoderna att döma uppenbarligen ”satt” monstersminkningen, blodet och stämningen. Nu får vi bara hoppas att resten sitter där som en smäck.

Förövrigt har nedräkningen även påbörjats inför premiären av Brad Pitts filmatisering av Max Brooks zombieepos World War Z. Landar i en biograf nära dig någon gång i december nästa år.

Läs mer om serietidningen The Walking Dead här.

Sommarrepris: ”Blade… Laser… Blazer…”

Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Det publicerades ursprungligen den 10 december 2010.

Lasern fyller 50 år i år och därför har någon utnämnt 2010 till Laserns år. Det uppmärksammade bland annat KTH igår genom att arrangera en heldag i laserns tecken.
Lasern kan, baserat på all den fantastik som utspelar sig 2011 och framåt, mycket väl vara den vanligaste typen av vapen i framtiden. Oftast (felaktigt) illustrerat medelst en röd stråle (och åtföljt av ljudet *pheuw pheuw pheuw*).

Men det finns förstås andra tuffa energikällor/strålvapen att använda för att ta någon av daga:

  • Plasma – otydligt vad det egentligen är för något, troligtvis nån extremt upphettad massa (plasma?!) som skjuts ur tuffa kanonliknande höfthållna railguns. Se även: Babylon 5 och PPG:s (Phased Plasma Gun).
  • M41A1 Pulse Rifle – troligtvis bara ett ”vanligt” automatvapen, utan strålfunktion men med ett tufft namn, används frekvent i filmen Aliens – dock inte nära kärnreaktorer (pga ”explosive-tipped standard caseless light armour piercing round”)
  • Phaser – enligt wikipedia en ”directed-energy weapon – emits energy in an aimed direction without the means of a projectile”. Finns både some små pistoler och monterade på USS Enterprise, se även: Star Trek. Har möjligheten att fullständigt vaporisera en individ. Fånigt men effektivt.
  • Blaster – skjuter blaster bolts, också känt som ”particle beam energy”. Vanligaste typen av beväpning i Stjärnornas krig. Ett återkommande fel folk gör är att tro att de skjuter med laserpistoler i Stjärnornas krig. Det gör de inte, sluta säg så – jag blir arg. Ps. när jag ändå håller på, det heter inte lasersvärd utan lightsaber, ljussabel alltså. Skärpning!
  • Pulspistol – kan ses i tv-serien Farscape (se bild). Används av Peacekeepers. Skjuter små klot av gul energi. När pistolen strular orkar inte den gula energin färdas så långt utan hostas istället ut ur pipan likt slemmet ur mormors hals. Se även: Winona.

Sommarrepris: ”What’s in a name?”

Det här inlägget är en del i Book me ups serie av sommarrepriser. Ursprungligen publicerat den 19 oktober 2010.

Våren 1996. Lars-Inge Svartenbrandt, efterlyst för ett bankrån i Linköping, har relativt nyligen gripits på Teneriffa och Wallace & Gromit: A Close Shave vinner en Oscar för bästa animerade kortfilm. Samtidigt i Stockholm:  en sextonårig Donny, som hellre tillbringar sina dagar med näsan djupt i Drakar & Demoners regelbok än att springa runt och supa, knulla och slåss (vilket var vad en sextonårig Donny gissade sig till att alla andra gjorde – och vilket i efterhand visat sig vara heeeelt sant) får tillbaka lärarens betyg på veckans ”Läs och skriv”-läxa.

Du har valt att skriva en hjältestory, men klokt nog ger Du dig inte på att skriva den i Tolkiens egen stil, utan snarare i något som liknar ”pseudo-Tolkiens”. Du bygger upp en sagostämning, men bryter av med flera mer moderna uttryck som ger en komisk touch åt texten.
Du handskas fint med dialogen och håller ihop berättelsen från början till slut. Kanske skulle Du ha låtit tråden med Myrvels far, och hans önskan att få bort sonen från slottet, komma tillbaka igen. Nu hänger den löst, vilket irriterar.
Din presentation är bra, om än något onyanserad, dvs Du är helhjärtat positiv. Texten skulle platsa i en reklamkampanj för trilogin!

Du har dock fått med mycket som är intressant.”

Betyg 4-

Omdömet är allt som återstår, texten saknas mig. Men känner jag mitt sextonåriga jag tillräckligt bra så hade den lilla novellen sannolikt en titel som fullkomligt dröp av fantasy.
Sagan om blodsdrakarnas återkomst.”
Svarta tornet.”
Drakgudens gruvor.”
Vi som aldrig sa bysköka.”

Rent tidsmässigt upptogs troligtvis en stor del av mitt yngre jags skrivande åt att sätta en catchy titel eller rita fantasykartor över svunna kungadömen och förödda länder.
Väldigt lite tid gick åt till själva innehållet.

Nu för tiden är allting mycket lättare, framför allt med hjälp av den här fantasyboktitelgeneratorn (jag hittade just på ordet – gör med det som ni vill).
Jag menar ”The Sunset of the Twilight” – vilken motsägelsefull, förvirrande men fantastisk titel.

Eller ”Magic of the Memory Hunter”. Den boken skriver ju sig själv.

Tänk, hade jag haft den där slumpgeneratorn när jag var sexton år så hade det kanske funnits lite tid till supa, knulla och slåss (läs: mjöd, lägring och belägring).

Rutiga kokboken i Westeros

På morgonen käkar du frukost i ditt dragiga krypin i ett av tornen i Winterfell. På din väg söderut mot Dorne stannar du för ett glas honungsmjölk och en skål brunt i Kings Landing.
Och på kvällen äter du en typisk dornisk middag i Sunspear.

Låter det lockande? På sajten The Inn at the Crossroads äter ett par entusiaster sig igenom alla de rätter som nämns i George RR Martins böcker i serien A song of ice and fire (och numera även tv-serien Game of Thrones på HBO).
Och … det låter inte så illa. Inte illa alls faktiskt.

Theresia Erneborg, Book Me Up-skribenten som även bakar sig igenom Universum på succébloggen Söta saker, kanske kan tänka sig att röra ihop några Tyroshi honeyfingers och skicka med en ryttare till mitt kontor?
På?
Av?
Kanske?
Snälla?
Inte?
Va?

(Bild från sajten).

Hyperbored or Hyperfun?

Det började som en serie berättelser som ursprungligen publicerades i det amerikanska sajfaj/skräck-magasinet Weird Tales på 30-talet.
På sjuttiotalet dök serietidningsversionen upp.
Den 2 april 1982 hade filmen premiär i Sverige, på Rigoletto i Stockholm.
1984 dök uppföljaren upp.
Och 2008 dök tv-spelet upp, ett MMORPG (massively multiplayer online role-playing game) som placerade dig mitt i händelsernas centrum – mitt i den hyboriska tidsåldern.

Nu är det 2011, och dags för en nystart – eller en rungande flopp.
Conan the Barbarian. Featuring en inte lika Arnold-uppumpad Jason Momoa (Stargate Atlantis, Game of Thrones) som Conan.

Jag vet inte vad jag ska säga om trailern – och den stundande filmen; är det ett helgerån eller en hyllning eller bara ett dyrt psykbryt?
Men om jag kommer att se filmen när den har premiär?
Självklart GAWDAMMIT!

Fansen/hatarna har redan döpt Jason Momoa till ”Crazy Eyebrows the Barbarian”.
Ja, mycket möjligt.
Men då ska man betänka att Conan tidigare spelades av Crazy Austrian Barbarian.
Det blir liksom lite *axelryckning* över den kritiken.

The Governator Returns

I början av året var det dags för the Governator att säga tack och adjö till alla de tre väljare i Kalifornien som älskade honom och resten, som alltså inte älskade honom.

Gissningsvis höll han ett tal som avslutades med ”I’ll be back!” och gissningsvis plockade han därefter ut sin bazooka från garderoben där den stått och samlat damm.

Arnold, eller Arnuuuuuld som han är känd som för oss inbitna fans, har lovat att återkomma till Hollywood. Kanske med en ny Terminator, kanske med en ny Predator, kanske med en ny Kindergaaaarten Cop (”who is your daddy and what does he do?”), kanske med en ny Twins – och kanske, bara kanske, med en ny Conan Barbaren (rimligtvis döpt till ”Conan the Everything!”).

Vissa av er ser det kanske som ett förtäckt hot från käre Arnold. Jag, å andra sidan, ser det som Mariekex-spröda barndomsminnen från ett sovrum någonstans, den smekande känslan från den något hälsovådliga strålningen från en redan då antik burk-tv placerad alldeles för nära mina unga, fyrkantiga ögon och ljudet från en burdus österrikiskt klingande röst som deklarerade att det bästa med livet var att krossa sina fiender och höra klagovisan från deras kvinns.

Hur som helst. För den som inte kan vänta på Arnolds återkomst till filmens värld kan istället helt sonika nöja sig med musikaltolkningen av Conan och Predator, två av hans kanske bästa rullar.

Håll till godo!

Ljudmattor säljes!

Big Daddys död. Icarus II, en skör räddningsplanka i världsalltet. En ledbruten Winnebago som tultar bort i fjärran medan de vandöda stapplar efter.
Och så Matt Damon i en hatt.*

Fyra olika secener, från helt olika filmer och tv-serier, med en sak gemensamt: filmmusiken.

Jag noterade stycket första gången jag såg filmen Kick-Ass (2010).
Filmen handlar om tonåringen Dave som drar på sig spandexbyxorna och ger sig ut på stan som en något halvmisslyckad vigilant, men märker snart att betydligt mäktigare vänner och fiender redan intagit stadens mörka gränder.
Låtstycket genomsyrar och återkommer genom hela filmen men ackompanjerar framför allt scenen där Nicolas Cage karaktär Big Daddy [SPOILER] dör medan hans dotter, med ett munläder som ingen tvål nånsin rått bot på, dödar ondingar till höger och vänster.

Månader efter att jag sett Kick-Ass dök musiken upp även i slutscenen till zombieserien The Walking Dead. En ödesmättad tonsättning som invaggar tittaren i den falska förhoppningen om att allt kanske ändå inte är kört för den lilla sorgliga bunten överlevare, ihoptryckta som de är i sin lilla husbil.

Men allting började egentligen med filmen Sunshine från 2007.
Filmkompositören John Murphy har samarbetat med regissören Danny Boyle i åtskilliga produktioner. Trainspotting, The Beach och zombiefilmerna 28 dagar senare** och 28 veckor senare – för att nämna några.
Och gjorde så även i science fiction-filmen Sunshine.
Filmen handlar om rymdskeppet Icarus II som ska se till att kickstarta vår döende sol. Lite som en gigantisk defibrillator.
Det hela går förstås (nästan) åt helvete.
Men hur som helst, här återfinns hönan/ägget: ”Sunshine (Adagio in D minor)”.

Efter det har stycket dykt upp i flera sammanhang, bland annat i ett avsnitt av tv-serien Fringe samt i trailern till Matt Damons The Adjustment Bureau.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här förutom att det är fascinerande hur man kan lyfta något ur sin ursprungliga kontext och sen strössla det lite varsamt över allt möjligt och få det att funka – och, som i vissa fall, egentligen göra det till något helt nytt.

Filmmusik i rullar med fantastiska inslag borde förövrigt vara värt ett alldeles eget inlägg. Allt från Queen i Highlander och Basil Poledouris intensiva Riddle of Steel/Riders of Doom i Conan Barbaren till John Williams Stjärnornas krig och Vangelis mästerverk Blade Runner.
För att nämna några.

* Matt Damon borde förövrigt ha lärt sig av Nicolas Cage att hatt inte alltid tillför något bra över huvudtaget till karaktären.
** även musik från 28 dagar senare återanvänds i filmen Kick-Ass.

Att läsa sig till överlevnad

Idag hålls en kurs i hur man överlever en zombieapokalyps på ABF i Sumpan i norra Stockholm (som ni kan se av skärmdumpen nedan).

I kursbeskrivningen kan man läsa:

Att zombier skulle anfalla oss är inte så troligt. Men kanske kan vi ändå lära oss mer om verkligheten genom zombielitteraturen och -film? Vi diskuterar bl.a. vad som händer med grupper av människor i katastrofsituationer och utgår från boken ”The zombie survival guide” av Max Brooks.

Studiecirkeln har visat sig vara så pass populär att man redan ordnat med ytterligare kurstillfällen för den som inte fick en plats ikväll.

Totalt kostar det 200 kr att gå på en föreläsning. Pengar som jag anser att ni lika gärna kan kasta i sjön alternativt investera i långlivade konservburkar.
För jag vet en sak ni kära läsare inte vet: ni kommer ändå inte att överleva katastrofen. Era hipstertunna skal till lekamen kommer med all säkerhet att smulas sönder likt Corn Flakes under förruttnade fötter när ni till slut går i clinch med valfri hjärncravande odöd.

Visst, det finns ett flertal zombieappar att tillgå på iPhonen – som möjligtvis kan hjälpa er att överleva ännu en dag – men jag föreslår istället att ni sular mobilen i första bästa köttfärsstinkande pizzafeja och rusar som en besatt åt motsatt håll.

Då, kanske bara då, har ni en chans.

Eller så söker ni upp mig. Jag vet allt som är värt att veta om de odöda (och kommer inte att använda er som nödföda när de sockerlagsdränkta persikohalvorna tagit slut. Lovar!)

Kursen hittas förövrigt under fliken ”Samhälle, politik, fackligt”. Jag har inte tid men om man orkar så kan man ju kanske skämta nånting kring det. Vad vet jag? Blir säkerligen jättekul i slutändan. Jag lämnar det helt enkelt öppet och så fokuserar jag istället på det viktiga: att rita upp en bra flyktplan/slipa till min dödsspade.

Kobayashi I love you

Jag tänkte att jag skulle skriva om Alla hjärtans dag och dess avtryck i fantastiken – men det visade sig vara svårare än jag trott.

Intertwining couples and singles in Los Angeles break-up and make-up based on the pressures and expectations of Valentine’s Day.

En snabb sökning på Valentine’s Day på film- och tv-sajten IMDB gav mig ingenting …

After the end of his marriage due to an Internet sexual encounter, Ray Valentine embarks on a unique mission that involves Internet postings and a prostitute named Veronica…

… ingenting förutom en radda korta förvirrade sammanfattningar av filmer och tv-serier med ”Valentine’s Day” i titeln.

Valentine Farrow works for O.D. Dunstall in a New York publishing house. He is young and single and constantly chased by women…

Visst, spännande och eggande på samma gång (om man så vill), men det har ju ingenting med fantastik att göra. Mest tv-filmsvarianter av typen ”Mary-Kate Olsen och hennes karbonkopia Ashley är lost i stor stad men hittar till slut kärleken efter en massa knasiga och högst tokiga förväxlingar” eller ”paret-som-ska-finna-varandra-i-slutet-av-rullen-lutar-spexigt-mot-varandra-på-dvd-omslaget” (av Fredrik Strage benämnd som ”rygg-mot-rygg-romcom-posen”).

En titel på imdb sticker visserligen ut. Skräckfilmen Valentine’s Day från 2001:

Four Friends start to receive morbid valentine day cards. Someone out there is stalking them….someone they all spurned when they were younger. And Valentines Day 2001 is the Day she/he gets their revenge.

Den enda film jag direkt kan känna igen mig i. Känslan av att INTE få en ros i skolan och de därefter Flashback-forums-inspirerade planerna på att gå bananas på skolan iklädd en trenchcoat och bärandes en kalashnikov och en klyvare.

Eller kanske inte.

Denise Richards har förövrigt huvudrollen i rullen, mest känd som [eh, typ Tammy i filmen Tammy and the T-Rex], och vi kan ju alla hoppas att hon strök med innan eftertexterna började rulla.

Jag kan visserligen tänka mig att Twilight kommer att rulla på diverse datorer och tv-apparater ikväll, medan nykära par rullar runt bland dunbolstret, föga intresserade av vad som sker på skärmen.

Eller att en och annan tår kommer att fällas när Valeria dör i filmen Conan Barbaren (ja, jag behövde få med även Conan i det här inlägget. Och ja, det kanske bara är jag som gråter, men, so sue me).

Men så kommer jag ju på det, den största kärlekshistorien härifrån till evigheten är ju den mellan två goda vänner. Vänner som förtrycker sina djuriska lustar och döljer dem bakom lager av ologisk logik, som först, vid slutet – när allt är över, förstår att de älskar varandra; bortom tid och rum.

Och det kan ju definitivt vara något värt att fira.

End of days

Festivus, Hanukkah, Jul, Kwanzaa – alla anledningar att fira och smörja sitt krås. Inälvsmat för några; grisfötter i gelé och stångkorv – en stolpe som gran för andra.
Vad få vet om är att även i hyperrymden celebrerar man ordentligt de månader om året då mörkret dominerar.

Det grodde ett tag i min ungdom en förhoppning om att George Lucas var ett geni. Att Stjärnornas Krig – A new hope, The Empire Strikes Back och Return of the Jedi, var tecken på en regissör höjd över varje misstanke.
Men ack så min ungdomliga naivitet bedrog mig.
Redan ett år efter att första filmen kom ut 1977 så kunde man få en fingervisning om vartåt det barkade – och då hade han, George asså, eller, ja, de andra två regissörerna, ändå ännu inte skapat de två uppföljarna.

Plötsligt på tv dök en styggelse upp, ett övergrepp på allt som är gott och heligt. Star Wars – The Holiday Special.
Premisserna: Chewie, Han Solos trogne sidekick, återvänder till sin hemplanet Kashyyyk för att fira Life Day tillsammans med sin grobianfamilj.

Klippet nedan inkluderar, förutom inledningen på bedrövligheten, även avslutningssången av prinsessan Leia … … … … ja, jag vet. Vafan! liksom. Titta, och ”njut” (eller gråt en skvätt):

En av kommentarerna på Youtube summerar rätt bra det jag vill komma fram till: ”THIS is what happens when George Lucas is left alone with a stack of cash! We should have learned back then, but oh no… we allowed the ‘new trilogy’!

Det enda som på nått sätt putsar lite av den oljiga skamlighet som Lucas har draperat kring sitt opus är det faktum att han enligt ryktet tillbringade år och dar med att (precis som Rymdimperiet gjorde mot rebellerna) jaga fatt varenda en av de kopior som fanns av The Holiday Special för att därefter bränna dem i en masugn på Skywalker Ranch.
Men som sagt, det är en ytterst liten tröst.

Den här mannen har gjort mer skada mot vår värld än vad till exempel freon har gjort mot ozonlagret eller vad Marabou gjorde med min livsglädje när de ändrade det vinnande receptet på Japp till .. till … till något annat.

Jag föreslår även att ni tar er tid (ni är väl alla lediga i mellandagarna, till skillnad från moi, och har den tiden till ert förfogande) och lyssnar igenom Redlettermedias recensioner av de nya Star Wars-filmerna. Fantastisk analys, grym sågning – och underhållande. Klicka här och klicka er sedan vidare – above and beyond.