Etikettarkiv: tecknat

Man skulle kunna säga att jag var en smula missnöjd med serieversionen av A Game of Thrones, som nyligen kom ut i svensk översättning från Apart förlag. Som tur var visste jag redan när jag läste den att jag hade något mycket bättre att se fram emot från samma källa: volym fem i The Walking Dead.

Härmed varnas för några hyfsat milda spoilers om du inte läst det än, och betydligt större om du inte läst volym fyra. Proceed with care.

Anfall är bästa försvar är titeln på det nya albumet, och det är fullt av de kontraster som seriens skapare Robert Kirkman är så bra på. Ricks grupp överlevare är säkrare än någonsin efter att zombierna tog över – eftersom de låst in sig i ett fängelse. Redan i förra delen började dock sällskapet falla samman inbördes, främst exemplifierat i Tyreeses och Ricks slagsmål och Carols allt svagare grepp om livsgnistan (och verkligheten).

Ändå har man hittat någon typ av normalitet i tillvaron: Herschel odlar grödor och det diskuteras vilken film som man ska titta på när generatorn kommer igång. Hela fängelset är nu rensat på odöda och det finns gott om plats att sprida ut sig. Det är rätt trevligt att få umgås med de välskrivna karaktärerna utan att de är i ständig livsfara, jag har alltid varit svag för fasen i postapokalypsberättelser där civilisationen börjar byggas upp igen.

En helikopter som kraschar i skogen senare, och vi är tillbaka på noll igen. Flera scener i andra halvan av volym fem är det vidrigaste vi fått se hittills i the Walking Dead (och är fortfarande, 70 nummer senare, kvar på topp fem-listan). Och jag menar det förstås på bästa möjliga sätt.

Kirkman har redan tidigare tagit upp temat att människan är sin egen största fiende – värre än någonsin en zombie kan vara – men jag skulle säga att det här är vändpunkten där det blir seriens huvudfokus. Huvudsakligen beror det på en person: the Govenor. Han är helt enkelt bad news, och kommer dominera rutorna ett antal album efter det här.

Till skillnad från Daniel Abraham i A Game of Thrones vet också Robert Kirkman och tecknarna Charlie Adlard och Cliff Rathburn precis hur mycket som ska visas och vad som bör lämnas till fantasin – inte för att skygga undan för svåra ämnen utan för att göra dem än värre. Vi blir medskapare i den ondska människor gör mot varandra, i stället för voyeurer som kikar på något förbjudet på säkert avstånd.

Vi lämnas med en rätt elak cliff hanger direkt efter en rätt elak twist, och nästa del kommer bara att höja insatserna. Personligen ser jag också fram emot att äntligen bli av med Åsa-Nisse, så jag inte längre har någonting att störa mig på i de svenska utgåvorna …

Mina tidigare Walking dead-recensioner: Del ett, del två, del tre. Del fyra tar jag upp kort i min nördsommarsammanfattning, i MVG-listan.

Man vet att ens värld gått åt helvete, när det närmaste man kan komma en trygg framtid är att låsa in sig i ett högsäkerhetsfängelse. Det är vad karaktärerna i tredje samlingsalbumet av the Walking dead, med det passande svenska namnet I tryggt förvar, har att se fram emot.

Apart förlag fortsätter att imponera med sina utgåvor, precis som med nummer ett och två. Jag läste en intervju med dem för ett tag sedan där de berättade om sin plan att göra de svenska versionerna i högre kvalitet än originalen, så att även den som föredrar sina serier på engelska ska få svårt att välja.

Jag har den engelska versionen bara i digitalt format så kan inte jämföra, men det märks att man satsar på både tryck och papper i sina album. Översättningen är också fortsatt bra, jag fastnade ingenstans den här gången (kanske för att Otis knappt är med något, hans Åsa Nisse-snack var det största minuset i album två). Orvar Säfströms lyfter fram zombien som det modernaste, och därför mest skrämmande, av monster i sitt förord.

Innehållsmässigt kan jag säga att jag hade glömt hur mycket jag gillar Tyreese. Ett av de tidiga stora avslöjandena när det gäller hur de vandrande döda fungerar i Robert Kirkmans universum dyker också upp i det här albummet, vilket leder till en oväntad roadtrip tillbaka till Atlanta för Rick. Och som vanligt så visar det sig att det är människan som är det största monstret av dem alla.

Rekommendation: Köp, läs, hoppas att nästa del inte dröjer fullt lika länge.

Andra delen i the Walking dead har nu kommit ut på svenska. Apart förlag fanns på plats på bokmässan för att göra reklam för den, och i går släpptes den i butik. Samma dag låg det en avi på min dörrmatta, och ett recensionsexemplar fanns att hämta på posten (ihop med en burk kattmat med the Walking dead-tryck – något att överleva på efter att zombieapokalypsen kommer?).

Precis som del ett ger del två ett gediget intryck: omslag, tryck och papper är av hög kvalitet, namnet På drift är väl valt. Sara Årestedts översättning fortsätter att vara övervägande stabil, bortsett från en sak: Visst för att Otis är en obildad lantis, men jag har ändå svårt för att han pratar som Åsa-Nisse. På några ställen har det också smugit sig in lite svengelska uttryck (”Jag backar dig!” ropar Tyreese när han tacklar undan en zombie som är på väg att äta upp huvudpersonen Rick), men det är smådetaljer i sammanhanget.

Vi får dessutom ett väldigt trevligt förord, författat av Fredrik Strage, som knyter samman Bibelns Lasaros, Night of the living dead, Hanteringen av odöda och Jurtjyrkogården, och diskuterar hur zombiegenren i så stor utsträckning gått från samhällskritik till tutthumor, med några få undantag: the Walking dead det främsta av dessa.

Min invändning mot att de enskilda tidningarnas omslag ligger inkastade mellan kapitlen utan förklarande text kvarstår, men jag störde mig mindre på det den här gången.

Storyn som sådan, då? Ja, den är lysande förstås. För min del består det stora nöjet i att återknyta kontakten med dessa karaktärer i en enklare tid (vilket ger en fingervisning om hur fruktansvärt överjäkligt det kommer bli – det är inte särskilt muntert här heller).

Gruppen har lämnat lägret i Atlanta, långt ifrån helskinnade. På jakt efter ett nytt hem stöter de på nya människor, som tidigare nämnda Tyreese (bilden).

Robert Kirkman är en skicklig skildrare av människor och deras beteende, vilket är den största anledningen till seriens framgång: Till skillnad från så många zombiehistorier får vi här personer vi faktiskt vill se överleva. Att de sedan dör i drivor gör inte saken sämre – den enda författare jag vet som är mer osentimental när det gäller att ta död på sina karaktärer är George RR Martin.

The Walking dead är vår tids bästa zombiehistoria, oavsett medium (Henrik håller inte med mig, men han har inte läst serietidningen så tills vidare har han ingen talan) och På drift håller dess fanan högt, så jag kan bara upprepa min bedömning från förra albumet:

”Om du inte läst the Walking Dead än, och föredrar dina serier på svenska, köp. Du kommer inte att ångra dig.”

Uppdatering: När jag sent omsider läste SvD Kultur i dag upptäckte jag att de också recenserat På drift. Eller recenserat och recenserat, det är långt ifrån tydligt vad de egentligen tycker om albumet. Men Stefan Spjut har i alla fall uppenbarligen koll på sina Walking dead.