Etikettarkiv: Urban Fantasy

Att börja i helt fel ända (och älska det)

I mitt Charles de Lint-marathon har jag försökt att inte bara recensera böckerna som separata enheter, utan också pratat om hur de hänger ihop och tipsat om läsordning och vilka böcker som är bra ingångar till Newford-universumet.

Vilken var då min egen första kontakt med Jilly, Geordie, Joeseph Crazy Dog, the cousins och the fairy? Widdershins. Den på papperet absolut sämsta boken att börja med.

Det är en direkt uppföljare (den enda de Lint skrivit så vitt jag vet) till The Onion Girl och delvis också till Spirit in the Wires. Den har med i princip alla de Lints återkommande karaktärer, vissa bara i något enstaka kapitel. Den har två stora komplicerade intriger som löper parallellt med varandra och egentligen inte har med varandra att göra, precis som Someplace to be Flying, en av de böcker jag rekommenderat läsare att inte börja med, och Forests of the Heart. Den avslöjar flera hemligheter som antytts i ett decennium eller mer av tidigare böcker.

Den borde verkligen inte fungera som introduktion till en helt ny värld.

Jag antar att det visar hur lite jag vet. För jag slukade Widdershins och gav mig genast ut och letade efter mer. Jag älskade Jilly, Joe, Honey och kanske framför allt Christiana som är den mesta bästa kick ass heroine jag vet, från första stund, och brydde mig lika mycket om kampen för Jillys förlorade barndom som kampen för att stoppa ett krig som skulle kunna utrota alla feer och människor från Nordamerika.

Så bra är de Lint när han är som bäst.

Jag visste det förstås inte då, men vi har också ett gäng nya karaktärer i den här boken, och historien börjar hos två av dem. Lizzie är fiolspelare i ett band som spelar keltisk musik, och när hennes bil går sönder mitt i natten vid en vägkorsning på landet utanför Newford hamnar hon mitt i en konflikt mellan de ”nyinvandrade” europeiska feerna och Amerikas infödda manitou, djurfolket som funnits här sedan tidernas begynnelse och som fortfarande regerar ohotat i alla delar av kontinenten där människan inte byggt städer och vägar. På det sättet är Widdershins en uppföljare även till Forests of the Heart, som också har den konflikten som sitt huvudtema.

Vi har tidigare främst fått träffa canid och corbea av djurfolket, dvs hunddjur och svartfåglar. Även om det är gott om sådana också här är det cerva- (rådjur, buffel, älg) och lax-klanerna som tar plats i historiens mitt. Den andra av de två nya huvudpersonerna är en corbae vid namn Gray som pickade ut ögonen från en mäktig kusin från laxklanen som såg ut att vara död, men som vaknade och har ägnat sitt liv sedan dess till att göra Grays liv till ett helvete, och som av någon anledning allierar sig med en grupp riktigt otrevliga feer som jagar cervea.

Widdershins har allt man kan önska av urban fantasy och av Charles de Lint, och överträffas enligt min ringa mening enbart av The Onion Girl bland hans Newfordböcker. Jag skulle trots allt rekommendera att inte börja med den, men som vi redan konstaterat så har jag brutit mitt eget råd, så jag tänker verkligen inte försöka stoppa den som vill göra som jag gör, snarare än som jag säger.

Sju vilda systrar och andra magiska och mirakulösa varelser

Tapping the Dream Tree är Charles de Lints fjärde novellsamling om Newford, och den tjockaste hittills. Det beror främst på att några av novellerna i den är långa, inte att det är fler av dem. Framför allt gäller det avslutande Seven Wild Sisters, som med över 145 sidor upptar mer än en fjärdedel av boken.

Historierna i samlingen utspelar sig före det som händer i The Onion Girl, vilket oftast inte spelar någon roll, men naturligtvis innebär att det är den spralliga pre-olyckan Jilly Coppercorn vi möter i The Buffalo Man, Forests of Stone, Embracing the Mystery och Masking Indian.

de Lint använder sin vanliga första-/tredjepersonsperspektiv-grej i flera av novellerna, med experimenterar här också, framgångsrikt skulle jag säga, med en novell berättad enbart som dialog (Sign here) och med alternativa slut (Many Worlds Are Born Tonight). Trading Hearts at the Half Kaffe Café, om vad du gör på första dejten när din dejt avslöjar att han är en varulv, är berättad i omväxlande förstapersonsperspektiv.

Förutom de fyra Jilly-historierna får vi också en om Sophies drömvärld, en spökhistoria med Christy i huvudrollen och en med fiolspelaren Staley från Moonlight and vines. Musikant- och magikerparet Kelledys dyker också upp i ett par noveller, bland annat i min favorit Pixel Pixies, om pixies som färdas runt på internet och ställer till otyg. Tillsammans med Saskia bildar den fond till Spirit in the Wires, nästa roman av de Lint som jag kommer att recensera här (om jag inte hoppar emellan med YA-romanen Blue girl). En annan återkommande karaktär i flera av novellerna är bokhandlaren Holly Rue, också hon en av huvudpersonerna i Spirit in the Wires.

Ett flertal noveller har enbart eller mestadels nya karaktärer, och växlar mellan rejält obehagliga (Wingless angels och The Witching Hour), upplyftande (Making a Noise in This World) och humoristiska (Big City Littles). Och romantik finns det förstås gott om, som i allt de Lint skriver.

Jag måste förstås säga något mer om Seven Wild Sisters än att den är lång. Här lämnar Charles de Lint återigen stadsmiljöerna i Newford för skogarna i närheten av staden, där titelns sju systrar växer upp med en ensamstående mamma. Mellansyster Sarah Jane är novellens huvudperson, och berättelsen är i stora drag en coming of age-historia, om än med ett långt parti i mitten som är mer av ett klassiskt sagoäventyr, med stridande fe-klaner och en elak drottning.

En klar majoritet av karaktärerna är kvinnor, även bortsett från de sju systrarna, vilket är uppfriskande i denna mansdominerade genre (även om de Lint alltid är bättre än genomsnittet på den fronten). Faktum är att novellen förmodligen skulle misslyckas med ett omvänt Bechdeltest, möjligen om det finns någon dialog mellan Lil’Pater (en kattliknande varelse av tveksam karaktär) och the Apple Tree Man. Men i sådana fall pratar de förmodligen om en kvinna.

Tapping the Dream Tree är på många sätt den mest fokuserade av de Lints fyra första novellsamlingar, och den har flera bra historier. Den saknar dock de riktigt starka berättelserna som både Dreams Underfoot (In the House of My Enemy, om Jilly Coppercorns uppväxt) och Moonlight and Vines (framför allt fantastiska kärlekshistorien Saskia) har.

Oumbärlig bok, nummer 2

The Onion Girl är Jilly Coppercorns historia. Jag har tjatat om henne ett tag nu, att hon dyker upp här och var i nästan alla de Lints romaner, ibland i större roller som i Memory & Dream och de Lints thriller I’ll be watching you. Oftast i utkanten. Flera noveller har henne i huvudrollen, men det här är hennes första roman (den fick en uppföljare 2006 i Widdershins).

Jag vet inte vem tjejen på framsidan ska föreställa, men det är i alla fall inte Jilly. För uppklädd, för rakt hår och för lite färgfläckar.

Om du inte läst något Charles de Lint tidigare, så ska du inte börja med den här boken. Inte för att den är svår att ta sig in i, och verkligen inte för att den är dålig. Utan för att den blir så mycket starkare om du redan har en relation till Jilly när du kommer hit. Att börja här är som att se Serenity innan du tittat på Firefly. 

Onion Girl samlar Charles de Lint ihop de koncept han skapat tidigare och de allra flesta av hans minnesvärda karaktärer dyker upp, eftersom alla känner Jilly. Vi får se djurfolket från Somewhere to be flying (det kommer en recension av den också, så småning om), vi får besöka drömstaden Mabon och the spirit world, från Forests of the Heart och Traderde Lint drar här från alla sina källor, både när det gäller magi och socialrealism, både action och romantik (om än något mindre än vanligt) och patos. 

Temat för The Onion Girl är hur samma bakgrund kan producera två helt skilda personer, och vi får följa de parallella livshistorierna från Jilly och hennes tidigare okända lillasyster Raylene, som lämnades kvar när Jilly rymde hemifrån för att komma ifrån det helvete hon växte upp i och därför hatar sin storasyster över allt annat. Medan Jillys historia är fylld av både mörker och ljus, av det värsta människan kan göra mot varandra och av mirakel både av det magiska och omagiska slaget, är Raylenes till största delen utan fantasy-inslag. Och medan Jillys historia hoppar mellan olika perspektiv och tidsepoker, mellan ”the World as It Is” och drömvärlden, är Raylenes berättad helt i förstapersonsperspektiv och är en rak kronologisk historia från tonåren och framåt.

Båda är fenomenala, och att de Lint lyckas väva samman dem i en och samma bok utan att någonsin tappa tråden är ett litet mirakel i sig. Det handlar inte heller bara om berättartekniska experiment för sakens egen skull, utan de två olika stilarna förstärker skillnaderna mellan Jilly och Raylene: Jilly med alla sina vänner, med sin sprudlande natur och sin brist på organisation, Raylene som enkelspårig ensamvarg som skapar sin egen tur.

(Försök däremot inte att få kronologin att gå ihop. de Lint har tappat bort ett decennium någonstans, så att om man räknar lite på de olika årtalen som finns angivna – specifikt i första Raylene-kapitlet och Jilly-kapitlet som består av den tidigare novellen In the House of My Enemy – så blir resultatet att lillasyster Raylene är född minst ett år före Jilly, alternativt att Jilly blev minst 12 år äldre från 1991 till 1999.)

Ett citat som återkommer på baksidan av ett flertal Charles de Lint-böcker kommer från The Phoenix Gazette och lyder ”In de Lint’s capable hands, modern fantasy becomes something other than escapism. It becomes folk song, the stuff of urban myth”. Jag har aldrig haft något problem med fantasy som eskapism, men de bästa fantasyförfattarna har alltid gett något mer. de Lint är en av dem, och det är inte för intet som The Onion Girl finns med på min lista över fem oumbärliga böcker. Jag jublar och jag skrattar och jag gråter, det spelar ingen roll att jag har läst det förut.

Att läsa Charles de Lint, och kanske specifikt The Onion Girl, får mig att vilja bli en bättre människa.

Vad skulle du göra om du vaknade upp i någon annans kropp?

Som utlovat kommer här en recension av Charles de Lints Trader, en av de första romanerna som utspelar sig i Newford. Som jag skrev i min tidigare bloggpost är Trader ett bra ställe att börja för den som inte är invigd i de Lints författarskap sedan tidigare: det dyker visserligen upp några bekanta ansikten som Jilly Coppercorn, Geordie Ridell och Bones (aka Joseph Crazy Dog), men de är hyfsat perifera i den här berättelsen, och att veta vilka de är sedan tidigare är mer än krydda än ett krav.

Huvuperson är i stället Max Trader, en man som lever sitt liv utan närmare vänner eller starka passioner bortsett från för sitt yrke som tillverkare av förstklassiga gitarrer och andra stränginstrument. Boken inleds med att Max vaknar upp och inte känner igen sig: inte i sängen han sover i, inte i lägenheten, inte i sin kropp. Under natten har hans själ bytt hem, och han måste nu lista ut vem han blivit, vad som hänt och vad han kan göra åt saken.

Personer som byter kroppar är knappast något nytt koncept, vare sig inom genrelitteraturen eller mainstream-film, men de Lint gör flera intressanta saker med konceptet som jag inte sett någon annanstans. Det här är inte en enkel, gå i den andras skor en dag och sen är allt bra igen-historia, och det är långt ifrån säkert att Max någonsin kommer hitta tillbaka till sin egen kropp när det visar sig att Johnny Devlin, mannen han bytt med, är mer intresserad av att länsa hans bankkonton än att byta tillbaka. Vilket inte är så konstigt då han kört sitt eget liv i botten, det liv som Max nu tvingas ta över och försöka göra något av.

Max får inte bara ta över skulder, olyckliga ex och deras förbannade vänner, han inser också snart Johnny även lämnat sitt temperament och begynnande depression i den kropp han tagit över, vilket väcker intressanta funderingar om hur mycket av vår personlighet som hänger samman med kroppens fysiska begränsningar och hur mycket som är en fristående själ höjd över det jordiska.

Trader är en av de böcker där de Lint använder sig av både första och tredje person, vilket gör att vi får komma innanför skinnet på Max utan att därför tappa perspektivet av de runt omkring som måste förhålla sig till två personer som helt plötsligt bytt personlighet.

En introduktion till Charles de Lint

© Leslie Howle

En av mina favoritförfattare är kanadensiske Charles de Lint, och han har inte fått den uppmärksamhet han förtjänar här på Bookmeup så här långt. Jag är nu inne i en omläsningsperiod av hans böcker, och kommer att skriva lite recensioner och allmänna tankar om dem under veckorna framöver.

De Lint är en av föregångarna när det gäller att skriva urban fantasy, och de flesta av hans böcker utspelar sig i den fiktiva staden Newford (som kanske ligger i USA och kanske ligger i Kanada). Han är också en mästare på noveller, och det är väl värt att skaffa någon av hans många novellsamlingar.

En annan sak jag uppskattar är att han skriver karaktärer från alla delar av livet, från fattiga uteliggare till exentriska professorer, från svarttaxichaufförer till franska gangsters. Han skriver också lika bra kvinnor som män, något som vi tyvärr fortfarande inte är bortskämda med inom fantasygenren.

Omslagsillustration till Trader. Notera likheten till författarporträttet ovan.

Jag har redan hunnit igenom några novellsamlingar, en långnovell och två av mina favoriter bland hans romaner: Trader och Somewhere to be flying. Båda är bra startpunkter för den som inte läst de Lint förut, och jag kommer att skriva mer om dem i en framtida bloggpost.

Vill man börja helt från början bland Newport-historierna är det novellerna i Dreams Underfoot som utspelar sig först, och här får vi första gången träffa de flesta av de Lints återkommande karaktärer: bröderna Christy och Geordie, the Angel of Grasso Street, paret Kelledy, Sophie och Wendy, och förstås Jilly Coppercorn – som är Charles de Lints centralgestalt: ständigt sökande efter det magiska, redo att se gott i alla. Hoppa över den första novellen i samlingen, dock, eller läs den i alla fall senare, den är inte alls karaktäristisk för de Lints skrivande i övrigt.

Av någon outgrundlig anledning är de Lint inte översatt till svenska alls, men han skriver en lättläst och modern engelska utan att bli simpel eller enahanda, så låt inte det stoppa dig.

Jag upptäckte Charles de Lint tack vare ”Farbror Fantasy”, som svarade på frågor hos Wahlströms fantasybokklubb när det begav sig. Han/hon (man fick aldrig veta vem som döljde sig bakom pseudonymen) är för övrigt också ansvarig för att introducera mig till Neil Gaiman, och förtjänar en alldeles egen bloggpost någon gång framöver.

Hamnbytare och tidsresenärer i centrala Malmö

Om du ännu inte slagit klorna i Udda verklighet av Nene Ormes, så tycker jag att du skall släppa vad du har för händerna och knalla iväg till en välsorterad bokhandel för att köpa boken med en gång. Udda verklighet var för mig en av höjdpunkterna under 2010 och jag kan inte låta bli att bita nervöst på naglarna varje gång jag ser en statusuppdatering från Nene om uppföljaren. Udda verklighet visade sig sedermera bli en svensk bestseller 2010. Här följer recensionen jag skrev efter jag läst Udda förra året:

Har just läst färdigt Udda Verklighet av Nene Ormes. Och vill varmt rekommendera den till alla mina läsare. Udda är en helt fantastisk pärla till bok. Det känns lite som att läsa Neverwhere fast på svenska och placerad i Malmö. Nene har lyckats att skapa en helt unik modern saga som snubblar fram och tillbaka i skymningslandet mellan Faery och vår vardag. Om jag skall hitta någonting att vara kritisk mot (och då får jag verkligen anstränga mig) så går slagsmålet nära slutet lite väl fort och verkar ganska förenklat, men som sagt, det förtar ingenting av bokens briljans. Jag måste också ärligt erkänna att det tog några kapitel att vänja sig vid svenskan (är inte van att läsa sånt här på svenska och det tog en stund att vänja sig vid ordinärer och sära men om man accepterade mugglare som ett ord … ja du förstår.) Jag är naturligtvis helt besviken på slutet av boken, det kom alldeles för fort. Vad hände sedan, vi vill veta mer om alla de fantastiska sära människorna i Malmö!

Helgläsning: Mer The Laundry

Någon gång i Book Me Up’s dunkla, tidiga historia recenserade jag Stross’ böcker om The Laundry.

Sammanfattningsvis : ”Bra skit!”

Därför vill jag bara tipsa dem av er som väntar på nästa del (som inte kommer förrän i juli 2012 – suck!) att Stross har släppt ett antal noveller också. Gratis. Check it out och ta en läshelg!

Gyllene man – glimrande författare?

- Ge mig något bra. Du vet vad jag gillar!

Den blonda kvinnan bakom disken höjde menande ett ögonbryn innan hon, utan ett ord, eskorterade mig till hyllan för Urban Fantasy.
- Bister. Brittisk humor.
Jag nickade gillande.
Snart stod jag utanför den lilla butiken med boken i handen och reflekterade lite över det där med att ha en litteraturlangare. En som vet, bättre än min egen familj, vad jag gillar.

Eller borde gilla.

För den här recensionen är berättelsen om gången som hon bommade.

Men låt oss ta det från början: The Man With The Golden Torc är precis en sådan bok jag borde ha gillat, om man kollar på genren. Det är rätt bister fantastik, vilket jag gillat ända sedan den tiden då jag började läsa SF.

Det är konspirationer, magi, utspelar sig i någon slags London (plus där!) och det är nutida, lite smutsigt och… well, tilltalet är faktiskt nästan lite ”Buffy”, om jag ska vara ärlig.

Så varför gillar jag inte det här?

Det här är fantastik som Dan Brown skulle ha skrivit den. Stora delar av boken – nära på alla kapitel utom det första och det sista – är utformade på exakt samma sätt. Hjälten letar reda på en person ur det förflutna som hatar honom, försöker få ut information om vad som håller på att ske, den andre får spelet och sedan följer en episk fajt. Hjälten vinner, men vet fortfarande inte mer.

I varje kapitel.

Men det finns förvisso förmildrande omständigheter med boken också. ”The Mad Witch” Molly Metcalf (som tröttnat på epitetet ”the infamous”) är charmig, galen, har någon slags patos för rättvisa, trots att hon umgås med rätt… udda figurer. Sånt gillas. Hon har dessutom ett temprament som bidrar med en del komiska inslag.

Men…

Det här är en sämre version av Charles Stross ”Laundry”-serie. Det är ultravåld i varje kapitel, det är magiska rustningar och det är kulor som flyger och far, men det är en popcornfilm i litteraturformat. Och storyn hade tjänat på att minskas med åtminstone 50 sidor. Kanske hundra. För det händer i ärlighetens namn inte så mycket.

Där Stross lägger in plot twists, fyller Green på med ytterligare en scen med exploderande bilar, rasande hus och när jag för tredje gången läser att huvudpersonen inte kan skada någon med en gyllene rustning, men att de raserar ett hus på den personen, för att det tar tid att gräva sig ut så blir det… ja, tjatigt helt enkelt.

Nå, jag vet att jag låter gnällig. Det här hade inte varit så illa om jag inte hade läst Stross innan och hade något att jämföra med. Och om man tar plotten från Stross, skickar den till Hollywood för att förenklas för amerikanernas räkning och sedan sätter det i en Harry Potter-värld i stället, då får man Greens ”The Man…” Och det kanske, egentligen, inte är något dåligt betyg.

Berättandet tar sig dessutom på slutet och jag kommer säkert att läsa resten av trilogin också. Jag måste ju få reda på vad som händer med Molly!

…och dessutom kommer nog inte Stross nya ”Laundry”-bok på ett tag.

Hade jag gett sifferbetyg hade denna fått tre av fem. Helt OK, men inget som du inte får missa.

Min langare får hitta något annat :)

"I bet if I suggested a game of Quidditch he’d cum in his pants"

Passerade för första gången på länge Science Fiction Bokhandeln i Gamla Stan. Det finns en del Donny-historia innanför de väggarna; bara ett par veckor efter att jag och min fästmö precis börjat träffa varandra så lurade jag in henne bland pergamentsrullar och plastyxor enkom för att kunna hångla bland okyssta ”glee-glopp and the floopty-doos” och andra glasögonormar. Närå, men nästan. Eller okejrå. Jag gjorde det. Men det var bara för att det är en rollspelspojkes barndomsdrömmar – nuff said.

Jag har även varit på arbetsintervju där. Blev intervjuad av en kille som såg ut som professor Snape och en kvinna som såg ut som Nanny Ogg. Tror även Gargamel härjade nånstans i bakgrunden. Men det bidde ingenting av jobb, inte där och då, kunde tydligen för lite om brädspelet (?) Warhammer 40.000 för att anses som värdig.

Hur som, häromdagen asså, besök bland dammråttor och hyllmeter av sajfaj- och fantasy. Som vanligt plockar jag upp deras kundtidning för hösten 2010. Fascinerande läsning.

Noterar framför allt att genren ”Vampyrromaner på engelska” har ett säljtänk som kretsar mycket kring (manlig) hud (plus: hakgropar och slingrande tribaltatueringar) och tuffa, barmagade, chicks with (inte rent fysiska, men mentala) dicks (läs: cojones) upptryckta på omslagen. För att inte tala om genren ”Urban Fantasy” som, enligt kundtidningen, innebär ”sexig fantasy i gränslandet mot skräck, tillsammans med …” osv etc yada-yada. Barbröstade killar (ansikterna har redigeraren kapat längs med näsan) och tjejer beväpnade med svärd/nunchakus/attityd.

Det finns hos mig en viss fascination för fenomenet – inte tillräckligt för att verkligen punga ut med en kasse gulddubloner för tantsnusk 2.0, men ändå.  Omslagen retar sinnen som jag inte känt av sedan … sedan (dramatisk tystnad, cue: eftertext).

Genreöverskridande serie

Jag har fastnat för Charles Stross ”Laundry”-serie; The Atrocity Archives, The Jennifer Morgue och sommarens The Fuller Memorandum. Det är någon slags Urban Fantasy / Tentakelskräck / Agentromaner i väldigt brittiskt humoristisk stil. Eller som om X-files mötte Dilbert, i H.P, Lovecraft-land, typ.

Det är egentligen lite lustigt, det där. Jag är ingen stor fan av bok-serier, egentligen. Speciellt inte när det gäller fantastik. Jag har naturligtvis Sagan om Ringen och Harry Potter i bokhyllan, men…

Ibland kan dessutom humorn i ”rolig” fantastik, speciellt i skräckgenren, bli lite krystad.

Men Stross hittar en ton som gör att man gillar hjälten/anti-hjälten Bob Howard. Bob är genuint mänsklig och har en torr, lite ond, brittisk humor som för tankarna till John Cleese, Strössla hela anrättningen med lagom nördiga referenser till obskyra operativsystem, kurser i ”computational demonology”, balanserade laser-pentagram och Onda Saker Ur Djupet och du har en… ja, en agent-skräck-alternativ historia-urban fantasy med lätt science fiction-touch. (Ibland känns exempelvis en del bildspråk och berättartempo lånat av William Gibson. Just sayin’.)

Alternativ historia, ja. Alltså – här lär vi oss att Nazisterna var hardcore ockultister (något vi känner igen från Indiana Jones, iofs), att Engelsmännen ville bygga atombombare av Concorde-plan, etc. Grejer som typ nästan hände. Men så tas det hela till en ny nivå – en mycket sjuk, men fullt logisk, nivå. Grejer som helt enkelt inte hände för att de är för läskiga att ens tänka. Good job, Stross!

Humorn i böckerna blir i de lägena nästan en coping-mekanism. Me like!

Även om själva berättelserna i böckerna är fristående, tjänar man som vanligt på att läsa dem i rätt ordning. Böckerna blir dessutom ”mörkare” allt eftersom. Men man missar som sagt inget viktigt för handlingen genom att läsa dem i ”fel” ordning. Hey – det kanske till och med är därför jag gillar dem, trots att de är i serie?

Det här är en ny genre – ”Ockult spionroman” – och om det låter som du skulle gilla det så ge det en chans. Det är inte för alla, men gillar du nördigt och inte håller för hårt i genrelånekortet så kommer du få en läsupplevelse som är ovanlig. Och underhållande.